Senaste inläggen

Av minkarusell - Torsdag 5 juli 20:03

Mina två tidigare inlägg från idag var helt olika. Från att städa bort ångesten, till en hemsk händelse som jag valde att kalla "Jägarna". Även detta inägg kommer att bli helt olik dom två första. Jag tänkte "bjuda" på en dikt. Här kommer den:

Dikt

Universum suger ut all information från själarna

som bor på planeten jorden.

Universum vill göra allt för att hela alltet

från oss.

Vi tär på jordens resurser.

Vi äter upp och förstör allting.

Vi är som parasiter men även med mycket kärlek.

Universum vill ha våran kod från

hur vi kan älska.

För kärleken är en gåva.

En gåva större än vi någonsin kan ana.


Ja, så ser jag på omvärlden. Mer än så blir det inte. Jag börjar känna mig väldigt trött nu, så jag ska vila en stund för att sen se en film med sambon. Ha en fin kväll alla! :)

Kram

ANNONS
Av minkarusell - Torsdag 5 juli 08:14

Igår var en jobbig dag med dåliga nyheter. Eftersom läkaren ringde och sa att det finns inget mer medicinskt att göra fö mig. Men efter att jag skrev mitt inlägg igår städade jag badrummet samt dammsög. Jag har som sagt var fått tillbaka min energi för att städa. Ångesten försvann allt eftersom jag städade. Vilken härlig känsla! Det är säkert ett halv år sen jag rengjorde badkaret, men resten av badrummet torkar jag rent ca en gång i veckan.

Jag sprayade badkaret med anti-kalk medel, lät det verka i ca 15 minuter för att sen skrubba med disksvampen. Efter det skjölde jag av med vatten. Då efter det sprayade jag med klorin och lät det verka i ca 20 min och tog med en trasa att torka bort det och avslutade med att sköjla ur det med het vatten. Jissses så rent det blev.


Jag gillar verkligen klorin samt mitt skurmedel som doftar underbart. Jag använder alltid gummihandskar för jag är lite känslig för vatten och städmedel. Idag ska jag och min sambo ha tvättstugan, men ska försöka med att orka med att rengöra röret under tvättstället samt skura golvet.


Jag är ännu lite arg för samtalet som jag hade igår med läkaren. Han tryckte på knappen som utlöste ilskan. Han gav mig falska förhoppningar angående att det fanns medicin som tar bort ångesten för att dagen efter ringa och säga att jag inte får den medicinen och att det inte finns något mer att göra. Att jag får leva med den hemska ångesten, men igår bestämde jag mig för att kämpa med allt jag har för att bli ångest fri. Jag ska gå emot ångesten och spyr jag så gör jag det, ska inte bry mig vad andra tror eller tycker om mig. Det är mitt liv!


Så man kan nästan säga att läkaren tände elden i brasan, så det får tiden utvisa om det var bra eller inte. Men förhoppningsvis blir resultatet positivt. Jag ska peka fingret åt psyiskiatrins läkare och visa att jag klarar mig utan deras expertice. Jag ska vara modig och gå emot mina rädslor med hjälp av min terapeut och mina vänner.


Nu ska jag brygga mig en kopp kaffe och se lite tv. Hoppas att ni får en toppen dag! :)

Kram på er

ANNONS
Av minkarusell - Onsdag 4 juli 19:45

Igår var jag hos läkaren på psyk för att förlänga sjukskrivningen. Jag berättade hur jobbigt det är med min dagliga ångest och ångestattacker. Han sa då att det finns en jätte bra medicin mot det, men att han först skulle rådfråga en överläkare innan han sätter in den medicinen. Han skulle ringa mig idag och det gjorde han med tråkiga nyheter. Han sa att den tyvärr inte skulle passa mig och att det inte finns något mera medicinskt som kan göras.


Jag förlorade allt hopp som han givit mig dagen före. Samtalet avslutades och jag föll ihop i gråt. Jag pratade med min sambo och han tyckte som mig att det var inte bra gjort att nästan lova mig en medcicn som skulle göra att min hemska ångest skulle försvinna. Efter ett tag blev jag frustrerad, det växte till en ilska! Jag blev så arg att jag planerade på vad jag skulle säga nästa gång som jag träffar min terapuet. Jag ska berätta att jag tycker dom läkare på psyk är inkompetenta och att dom driver mig till vansinne.

Men efter ett tag typ en timme lugnade ner sig. Jag skulle gå med min bästa vän in till stan och fika. Jag pratade med henne om vad läkaren sagt och hon tyckte att det var väldigt dåligt gjort. Hon sa att det är som att ge någon hopp om förbättring för att sedan dra bort mattan för en.


Allt är så tragiskt, att det inte går att göra nåt åt mitt tillstånd. Jag är så ledsen eftersom jag vet att jag inte är ensam om att bli behandlad på det sättet. Det känns hopplöst, bara jag inte hamnar i en depperission igen. Jag tar antidepp medicin mot det redan, men en sån här sak kan ändå få mig ur balans. Jag har redan högasta dosen så jag är faktiskt lite orolig.

Men ska försöka att inte ge upp utan kämpa med all energi som jag har. Jag ska klara av det! Jag ska börja må bättre snart, jag ska göra roliga saker minst en gång per dag. Ska kämpa och använda mig av ilskan att ta mig igenom detta skrämmande måendet som jag lider av.


Jag ska visa livet att jag är värd att leva fullt ut! För det är jag och mitt liv ska jag leva precis som jag vill. Så fort som ångesten dyker upp ska jag sätta mig ner och skriva eller tvinga mig ut på en promenad. Om jag spyr utomhus så gör jag det. Spelar ingen roll vad andra tror om mig. Jag ska vara starkare än vad jag varit på jätte länge. För stark är jag redan eftersom jag inte gett upp, trots att jag mått oerhört dålig med självmords tankar osv. Men jag har alltid rest mig upp igen och den här gången ska jag få ett slut på lidandet och älska livet.


Oj, det här blev ett långt inlägg om enbart mitt psykiska måendet. Men nu känns det lite bättre. :) Nu ska jag och min sambo se en film.

Hoppas att ni har en trevlig kväll och ta hand om er! :)

Kramar

Av minkarusell - Måndag 2 juli 12:33

Ångesten tar ett strypgrepp på mig. Det känns som om jag inte kan andas, vilket reulterade till att jag spydde nyss. Inget trevligt att läsa om kanske? Men så ser min verklighet ut ibland. Men jag tillåter inte det att förstöra min dag, nej jag pekar fingret till ångesten. För jag vet att snart försvinner den, där den kom ifrån - h-vetet!


Jag måste nästan bli rikitgt arg för att ångesten ska lugna ner sig, det är lite kontigt tycker jag. Kan det vara så att ångesten beror på undertryckt ilska?  Så har jag aldrig tänkt på saken, det lönar sig att skriva av sig. Det här måste jag ta upp med min terapuet och höra vad han tycker om min nya teori.


För som det har varit i över 7 års tid av ångestproblematik, så har jag inte vetat vad den beror på. Visst till viss del beror den på gamla traumatiska minnen, men nu när dom börjat läka, så är det något annat än det. Jag får ångest av andra orsaker nu. Det kan nog vara både ilska och rädsla.

Vad jag är arg på vet jag inte? Vad jag är rädd för finns dessto mer saker. Jag är rädd för att gå ut själv pg a vad man kan möta ute och det är; stora hundar, människor som beteer sig konstigt typ alkohol/drog påverkade, gettingar och att bli överkörd av fordon.

Så jag känner mig väldigt "handikappad" av min ångest och rädlsa. Jag vet inte hur jag ska kunna komma vidare. Min terapeut får helt enkelt hjälpa mig med mina rädslor. För i ca 1 ½ år har vi mest pratat om traumatiska minnen och inte så mycket om hur jag ska gå tillväga med ångesten som jag bär med mig varje dag. Han kanske trodde att ångesten berode enbart på det som hänt mig, eller så har han en plan att läka dom såren först för att sedan hjälpa mig att hantera "bieffekten" av att ha burit med mig så länge av mina gamla minnen?


Vilket som vill jag ha en ny tid hos honom snart! Jag missade mötet i fredags, så jag hoppas att han ringer mig snart för att boka in en ny tid.

Nåväl, nu ska jag gå en liten promenad med en god vän. Hoppas att ni har en bra dag alla! :)

Kram på er

Av minkarusell - Lördag 30 juni 13:14

Igår städade jag - igen. Nu städar jag lite i taget fem dagar i veckan. Igår blev det att dammsuga och skura golv. Det var läng sen jag tyckte att det var roligt att städa, kan bero på att jag har mer energi nu. Jag vet inte vart jag fått min energi ifrån? Det är som att jag hade nått botten och nu kan det bara blir bättre. Jag har vandrat i mörkret alldeles för länge. Det började för ca 1 ½ år sen när min farmor dog. Hon var som min extra mamma och jag älskade henne oerhört mycket. Hon hade funnits med mig hela livet, det var hon jag åkte till när jag mådde dåligt, det var hon som fick mig att må bättre.

Så när hon gick bort kändes det som om hela jorden gick under. Min sorg över henne var outröttlig och jag drogs ner mer och mer i djupets mörker. Jag ville inte leva , men jag ville inte dö heller.

Men nu klättrar jag sakta men säkert uppåt och låter inget stå i vägen den här gången. Det finns så mycket att leva för. Världen är inte bara mörk och eländig, utan det finns många goda människor och vackra handlingar som människor gör för varandra.


Så jag känner käleken för livet händer runt omkring mig. Det är en sån härlig känsla. Jag vill bara få vara kär i livet så länge som jag lever. Visst det kommer ju alltid nån motgång, men jag ska försöka att se det som ett litet tillfälligt dipp och inte tro att allting går under för det. För jag vet att min farmor hade önskat att jag skulle må bra, men samtidigt glömmer jag aldrig hennes sista ord till mig och min kusin; gråt om ni vill gråta och skratta om ni vill skratta. Det var hennes sista ord då hon låg på sjukhuset. Hon var alltid öppensinnad och dömde ingen. Jag saknar henne mer än vad ord kan beskriva. Men hennes ande finns nog runt omkring mig ändå och lever vidare i mitt hjärta.


Nu ska jag och min sambo och en av mina bästa vänner in till stan och ta en fika. Det var länge sen så det ska bli trevligt.

Ha en fin dag alla och ta hand om varandra! :)

Kram

Av minkarusell - Fredag 29 juni 13:37

Jag har smått börjat att vakna upp ur psykofarmakans dimma. Jag har inte sänkt dosen på nån av mina mediciner men har ändå blivit mer "skärpt". För en del av mina mediciner gör mig lugnare och tankarna slöare. Men för några veckor sen så har jag fått tillbaka ny energi samt min inre glöd. Det är den där glöden som jag har saknat.


Jag hoppas att glöden växer lite till och öppnar upp mitt medvetetande mer. För jag minns hur jag var som person innan mitt insjuknadet. Då var jag en helt annan person än hur jag varit dom senaste 11 åren. Som jag skrivit i mina tidigare inlägg; det är en sorg. Men även sorgearbeten kan leda till att man lever sig leva med sorgen, men jag tänker inte låta mig "nöja" mig med det!

Jag ska komma över sorgen av hur jag blivit som människa och ta tag i mitt sovandes liv. Jag ska bli en mer självsäker och driven person igen.

Jag ska lägga upp strategier för hur det ska gå till. Jag gillar verkligen inte att tycka synd om mig och det ska jag bevisa med att bli mer hel igen. Jag ska börja smått med att ha intressanta samtal med en av mina bästa vänner, nog för att vi redan har det, men det kan bli mer avancerat. Ska även gå ut på korta promenader själv.


Så nu har jag en start plan för hur jag ska gå tillväga för ett nyare liv, som kommer att bli mer spännade och mer livfullt. Hoppas att ni har en toppen dag alla! :)

Kram på er

Av minkarusell - Onsdag 27 juni 19:58

Jag fortsätter skriva om min sorg över den jag blivit. För ca 11 år sen insjuknade jag i psykisk ohälsa, jag blev inlagd på en psykiatrisk avdelning. Jag vägde endast 37 kg. Mina symtom var; ångest, depperission, förvidren kroppsuppfattning och en anorlunda verklighets uppfattning. Jag var inlagd i ca 3 ½ månad. Det var en väldigt tuff period, eftersom jag var så dålig och såg andra männisor må dåligt. Men efter ett tag började medicinerna att hjälpa mig uppåt och alla symtom försavnn i princip. Men jag blev inte mig själv igen.


Jag blev inåtvänd, svårt att lite på folk och rädd för det mesta. Men det blev lite bättre ju mer tiden gick, jag kunde arbeta. Men så våren 2010 slutade jag med mina mediciner på egen hand utan läkarens ordination. Jag blev inlagd i början av sommaren 2010. Var där i ca 3 månader. Efter det har jag inte "kommit" tillbaka till arbetslivet och har svårt med socilat umgänge.


Jag hade väldigt lite ångest, men år 2013 kom den som en käft smäll i ansiktet. Jag spydde minst tre gånger i veckan och det kändes som om jag skulle kvävas. Jag fick utskrivet ångestdämpande. Men efter ett år sluatde jag med den eftersom den var berondeframkallande. Så då blev det en mer "skonsamare" medicin, som innehåller antihistamin. Jag tar den varje morgon med får ändå ångest och ibland panikångest attacker, men jag spyr då mindre kanske en gång i månaden och det kan jag leva med.


Nu äter jag tre olika mediciner regelbundet och tänker verkligen inte sluta med dom. Jag tror att jag får äta dom resten av livet. Men jag kan säkert dra ner på dosen. Ska faktiskt försöka med det med en av mina mediciner med läkarens rekomidationer så klart. Men det är själv valt att ta mediciner. Så då vet ni lite mer om min "resa" från frisk till insjuknaden i psykisk ohälsa.


Mitt liv - Min karusell.


Hoppas att ni har en fortsatt fin dag!

Kram på er

Av minkarusell - Onsdag 27 juni 16:15

Dagen som började så bra, men nu har panik ångesten slagit till. Den håller mig i ett järn grepp! Men jag ska inte låta den vinna över mig.

Om jag skriver ett litet tag här på bloggen brukar ångesten försvinna. Men vad ska jag skriva om då? Jo om hur jag var som person innan jag fick ångest problematik samt andra psykiska diagnoser.


Jag var uttåtriktad, sprallig, spontan och driven. Jag levde livet fullt ut. Jag jobbade mycket, var med i en idéll förening samt umgicks mycket med vänner. Jag var ute på krogen, var på bio, åt på restauranger, var och fikade på cáfe, var på olika resor, älskade många och skrev dikter/novller samt läste böcker.

Nu är jag tillbakadragen, glad, vill ha rutiner och litar på få människor. Av alla mina intressen som jag kunde/orkade göra förut är endast två aktuella och det är att skriva dikter/noveller och läsa böcker. Men ibland kan jag ta mig ut på stan och ta en fika.


Jag har en stor sorg av att inte kunna göra sakerna jag gjorde förut. Den sorgen känns i hjärtat och kan göra mig deppig en del dagar. Jag orkar helt enkelt inte med samma tempo som före jag insjuknade i psykisk ohälsa. Jag vill ha tillbaka mitt liv! Men vet bara inte hur jag ska gå tillväga?

Jag kommer självklart inte bli som förut, för trauman och erfarenheter förändrar en som person. Men jag önskar att jag kunde göra minst hälften av sakerna jag orkade med förut. Nu känns det som att mitt liv stannade på paus knappen då jag var 24 år. Det är snart över 11 år sedan.


Jag har "förlorat" 11 år av mitt liv, men än är det inte försent. Jag går ju i terapi hos en helt fantastisk terapeut en gång i veckan. Han tror på mig. Jag måste få tillbaka mitt jäklar anama! Få tillbaka mitt mod och energi. Våga lita på mig själv och andra människor.

Jag tar en dag i taget och hoppas att jag snart får mitt liv tillbaka. För det är jag verkligen värd.


Ha en fin dag alla och ta hand om er! :)

Kram

Presentation

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
           
1
2
3
4 5 6 7 8
9 10 11 12 13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Juli 2018
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Min karusell med Blogkeen
Följ Min karusell med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se