Senaste inläggen

Av minkarusell - 20 november 2018 10:46

Nu tänkte jag ta upp ämnet; lögner. Det finns så många olika lögner, "vita" lögner som en säger då för att vara snäll, men en lögn är en lögn. Varför inte bara säga tex om en tröja är f*bannat ful på någon, den tröjan var inte så fin, men du hittar säkert en finare. Men då vill kanske en inte blir obekväm så en ljuger istället.


Ja allting beror på hur en lägger fram sin åsikt. Det kan en också göra flera tusen sätt. En del avstår från att berätta som det är, istället undanhåller en sanningen. Är inte det också som att ljuga? Eller är det också ett sätt för att skona en annan människa obehag?


Det är inte enkelt med lögner. Jag har ljugit så många gånger att det inte finns tid till att räkna upp dom lögnerna. Men det vanligaste har varit att undanhålla sanningen för att jag tänker att jag är snäll då. Eller inte vill att mitt förflutna ska komma fram i dags ljuset. Hemskt eller hur?!


Det kanske hör till människans natur att ljuga? Men idag gör jag allt för att inte ljuga. Jag försöker att hålla mig till sanningen som möjligt. Det är inte lätt. Speciellt eftersom jag levt i en lögn själv. Jag har inte haft mod till att prata öppet om mina psykiska besvär.


Det här blev lite känsligt nu känner jag. Men det är ju sant. Men vad som är sant är ju också en tolknings fråga. Allt beror på hur en upplever det som sker. Om en större olycka händer, finns det lika många versioner på vad som hände som det finns människor runt om olyckan. Ingen berättar händelsen med exakt samma ord och meningar, för vi är alla olika. Så därför tycker jag att allt är en tolknings fråga. Men större delar av en stor olycka stämmer ofta överens med dom olika personernas uppfattning.


Jag granskar mig själv ordentligt nu. Jag måste bli bättre på att Inte ljuga. Jag behöver hålla mig till "sanningen" så gott det går. För gör inte jag det hur ska jag då föregå med gott exempel? För det vill jag göra.


Jag måste stå upp för mig mera och inte hamna i onödiga situationer. Med det sagt önskar jag er alla en trevlig tisdag! :)

Kram på er

ANNONS
Av minkarusell - 19 november 2018 10:35

Igår kände jag mig negativ minst sagt, fast jag intalade mig att jag var realistisk. Jag syftar på inlägget "Jordens undergång?". Jag vet inte om ni som läser bloggen tyckte det var lite väl magstark? Men jag var bara tvungen att skriva mina reflektioner kring det som sker på jorden.


Sen efter jag skrivit det inlägget mådde jag bättre. Min blogg är allt möjligt. Och igår var den en skräpkorg. Inte nåt jag egentligen vill ha den till, men nåt bra kom det utav det i alla fall.


Idag ska jag vara lite mer optimistisk. Jag tänker på medmänsklighet. Den finns ju ännu kvar. Det var dock längesedan jag hjälpte en medmänniska. Men om tillfällets ges gör jag det gärna. Sist jag var en hjälpande hand var ca två år sen, då jag och min bästa vän var på promenad och vi såg hur en rullstol hade slirat av gångvägen. Vi frågade om personen behövde hjälp att ta sig upp till gångvägen. Det ville hon. Så vi hjälptes åt tillsammans att få upp personen ur diket. Efteråt var kvinnan så tacksam och glad och det kändes bra i mitt hjärta.


Jag är ingen perfekt människa men det jag vill poängtera är att kan en hjälpa en annan människa så gör det! För vi såg många gå förbi kvinnan som satt fast med rullstolen. Dom bara tittade snett och sen rakt fram. Vad är det för fel med en del? Jo attityden; sköt dig själv och skit i andra, verkar allt för vanligt nu för tiden.


Det är så sorgligt. Men jag hoppas fler väljer att åtminstone fråga. Inget hemskt kan hända utav en lugn fråga; kan jag hjälpa till? Våga göra det oftare. Vi behöver mer sånt tycker jag. Det finns fler exempel på vad jag gjort som medmänniska, men jag väljer att stoppa mig där, för att jag vill inte framstå som nån slags ängel. För det är jag inte. Jag är en "rak på sak" människa men kan också vara ödmjuk. Så då vet ni det.


Hoppas att ni får en bra start på veckan alla och du duger som du är! :)

Kram på er

ANNONS
Av minkarusell - 18 november 2018 13:39

Här kommer reflektioner som jag skriver direkt ner här på bloggen...läs och bli nedragna i mitt djup. Eller stå över att läsa detta inlägg och lev i den lyckliga "bubblan". Ja ni väljer själv. Hoppas bara jag inte skrämmer iväg er som läser min blogg. Men jag känner bara att jag måste skriva detta. Ta inget personligt. Kram på förhand.


Förlåt moder jord.

Ett förlåt kommer en långt med, eller?

Vi har missbrukat

jordens resuser och

nu får vi stå till svars för det.

Naturkatastrofer är bara början på

undergången.

Vi kan inte hjälpa alla.

Men kan vi hjälpa oss själva?

Nej, ingen kommer levandes från

jordens undergång.

Så låt oss krama om varandra och sjunga;

"We shall overcome"

eller nåt likande.

Ja just det hur går det ihop

med att rädda jorden?

Vi kan hjälpa till med att eventuellt få några år till

av att leva.

Men längre än så kommer vi inte.

Tröttheten väger tungt i dessa tider men

jag kämpar med att älska

mina nära och kära så länge det går.

Så länge jag kan.


Ja det ser inte ljust ut för jorden. Det är vi nog alla medvetna om. Men jag fortsätter att älska så länge som det går. Men att plantera ett träd idag trots att jorden kanske går under imorgon, känns onödigt. Men det är nog det bästa att göra just nu för att inte paniken ska lamslå människor.


Med mitt lite negativa inlägg önskar jag er en fortsatt fin söndag!

Kram på er

Av minkarusell - 18 november 2018 10:48

Ibland tycker jag det är svårt att skriva om mina känslor. För då behöver jag känna innåt, istället för att distansera mig på att reflektera på något slags intellektuelll nivå.


Så nu kommer jag skriva om hur jag verkligen känner inför allt som hänt dom senaste dagarna. Jag känner mig maktlös, utmattad och rädd. Maktlösheten bottnar i att jag som anhörig inte kan göra mer än att vänta på att allt blir bra igen. Sen så är jag utmattad av att det tar så mycket energi att tänka på allt som händer. Det känns som om nåt suger ut all min kraft, men styrkan finns ännu kvar. Hur länge den finns kvar vet jag inte. Men detta ska inte knäcka mig, det är min inställning. Jag ska vara stark.


Så var det till rädslan. Jag är otroligt rädd för att det inte löser sig. Att mina nära kolapsar framör mig. Att psykiatrin måste ta över. Jag gråter bara jag tänker på det. För det är det minsta jag vill ska hända. Jag är även rädd att det kan bli livshotande, typ hamna på sjukhus för hjärtinfarkt eller stroke. Jag är så j*vla rädd!


Jag är rädd för vad som kan hända och det är en realistisk rädsla. Inget jag bara överdriver det är så pass allvarligt

för en del av mina nära och kära. Det enda jag kan göra är att stötta med att lyssna och hjälpa till med en del praktiskt så gott det går. Det är först om det går över gränsen av vad jag klarar av och om jag ser att min nära måste in på psyk eller sjukhus pg a en massiv kolaps.


Nu gråter jag ännu mer. Jag som inte hade några tårar för nån dag sen, men nu kommer dom i mängder. Jag hoppas att det som sker kommer att lösa sig och att mina nära slipper att hamna på sjukhus. Det måste finnas en lösning. Men hur vet jag inte. Kanske att det blir en vändning och att det börjar ljusna. Jag vet faktiskt inte. Jag kan inte heller be till nån Gud. För jag tror inte på det. Det som jag tror på är att Vi alla är Gud och att allt hänger ihop i universum. Så är det nåt jag kan "be" till så är det universums lagar. Att dom nära få komma till ro att lösningen kommer i rättans tid.


Jag hoppas så innerligt. Jag kommer att vara stark så länge som det går. Jag ska göra mitt yttersta.


Det handlar ju om mina nära och Inte om mig och dom behöver min kärlek och styrka nu och det kan jag ge massor utav.


Jag ska dricka en kopp kaffe nu, men jag önskar er alla en fin söndag och ta hand om er! :)

Kram

Av minkarusell - 17 november 2018 16:50

Jag skrev tidigare idag om att "vi ger upp för lätt", det är en bra tankeställare tycker jag. Men nu kommer åter igen en nyskriven dikt.


"Glöm inte bort vart du kom ifrån".

Dom orden ekar inne i mitt huvud.

Lekarna och maktspelen stod i fokus.

Först barna lek.

Sedan spelen om vem som hade mest makt.

Det är inte unikt, vart jag kommer ifrån.

Men den platsen på jorden

åker jag inte tillbaka till,

inte frivilligt.

Att åka dit igen är en fälla.

Det finns inget gott

där för mig.

Men ändå finns det en sorg över

att livets pussel

inte kan få in mitt ursprung.

Jag är rotlös.


Så känner jag mig. Att jag är rotlös. Jag vet bara inte vart jag hör hemma längre. Visst jag trivs väldigt mycket där jag bor nu, men mitt ursprung existerar inte för mig längre. Men nån gång kommer jag säkert att känna att mina "nya" rötter är där jag är. Men jag får bara acceptera att det är så här nu.


Ha en fortsatt fin dag alla! :)

Kram

Av minkarusell - 17 november 2018 09:57

Det var längesedan jag skrev ett inlägg enbart om min panik ångest. Det känns riktigt bra och så ska jag fortsätta. Visst nån gång kanske jag nämner vilket h*vete det är, som jag har nästan varje dag.


Istället skriver jag allmänt om min psykiska ohälsa och hur jag upplever att andra med psykisk ohälsa kan ha det, för att medvetandegöra. För jag vill verkligen krossa tystnaden och berätta hur en som anhörig kan ha det också och hur en kan göra i olika situationer. För jag har inte enbart mina psykiska besvär, utan har även andra i min omgivning som har det.


Så jag har det båda sidorna. Inte så att jag tycker synd om mig själv för det, men det kan en del dagar vara extra jobbigt. Så smärtsamt att jag måste vara starkare än andra.


Tänk er att ni bär på en tung ryggsäck, men måste fortsätta gå framåt. Efter vägen behöver en medvandrare få hjälp att bara dennes ryggsäck, så du spänner fast även den på din rygg, det känns då som om ryggen ska knäckas av. Men ni fortsätter att gå framåt, men ibland ramlar ni baklänges. För att sedan lämna tillbaka den andres ryggsäck en liten stund. Och så fortsätter det. OM och om igen.


Men ni gör det utav kärlek. Kärlek är det starkaste vi har. Vi måste lära oss att kärlek kommer en långt med.


Fast nu för tiden, ja det låter som att jag är jätte gammal, men i alla fall så ger människor upp så lätt nu tycker jag. Minsta lilla motgång, vad det än gäller, så byter en riktning eller lämnar en relation. För vi "måste" ju tänka på oss själva. Det är det som är problemet. Vi ger upp för lätt.


Det finns ju andra skyddsnät nu, allt förs över till psykistrin, äldreboenden osv. Vilket kan vara bra ibland. Men varför inte hjälpas åt mera. Fast då är det ju så att ingen har TID. Vad är tid egentligen när det gäller ett människas liv?!


Ja det finns mycket att reflektera över det. Men jag stoppar mig där. Jag kommer att skriva om vad tid är för en människa liv en annan gång.


Hoppas att ni får en fin lördag alla! :)

Kram på er

Av minkarusell - 16 november 2018 19:21

Det finns så mycket som jag vill skriva om, men det är så rörigt inne i mitt huvud så inget kan passera ut så att det låter vettigt. Så därför blir det en "färsk" dikt istället.


En hård knut i magen.

Den vägrar att försvinna för

inuitionen skriker till mig -STANNA UPP!

Vad ska jag med den informationen?

Stanna upp?

Jag ångar på fast med betänksamhet.

Jag vill helst bara

få vara

fri.


Det blev en liten annorlunda dikt, men det är så virrigt i mina tankar nu. Ska vila en stund, för att sen se film med sambon. Jag önskar er alla en riktigt trevlig kväll! :)

Kram

Av minkarusell - 16 november 2018 10:17

Igår kväll var det riktigt kämpigt. När jag hade lagt mig för att sova började jag må illa och blev yr i huvudet. Det är all stress. Så jag beslöt mig för att avboka mötet hos terapeuten idag. Det är nästan för mycket nu.


Efter att jag avbokat mötet, så pratade jag med min sambo. Han gav mig lite tips på hur jag skulle göra för att slappna av och sluta tänka på det som är otroligt jobbigt för att jag skulle kunna sova. Det var bra råd, men så fort jag la mig igen och blundade somnade jag direkt av utmattning!


Han sa bl a om jag inte låter allt rinna av mig så kommer jag inte kunna vara ett bra stöd för min bästa vän och det är ju sant. Om jag brakar in i väggen så kommer jag inte kunna vara ett stöd för henne. Men det var en annan sak som också hände dagen före. Jag kan tyvärr inte berätta vad det är pg a då jag kanske inte kan hålla denna blogg anonym.


Jag vill inte att andra ska kopplas till min blogg, utan att den här bloggen är till för mig. Mina anledningar till att jag skriver är att medvetandegöra om psykisk ohälsa, samt att få ni som läser min blogg att eventuellt se livet ur ett annat perspektiv. För att inte glömma; att ni ska bli underhållna av mina dikter.


Så inga detaljer kring mitt liv gällande andra människor situationer.


Hoppas att ni får en toppen dag alla och ta hand om er - alltid! :)

Kram på er

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se