Inlägg publicerade under kategorin Känslor

Av minkarusell - Lördag 26 jan 11:12

Det gick ovanligt bra att handla mat igår. Men nu är det inte det som jag skriva om, utan om terapin jag går i verkligen passar mig och får mig att göra framsteg?!


Ibörjan gav mig terapin väldigt mycket. Jag löste några knutar och förstod att det inte var mitt fel. En del minnen avdramatiserades. Men nu efter lite mer än två år hos samma terauept (han är otroligt skicklig) känns det som om jag bara stampar på samma ställe hela tiden. Nya minnen dyker upp också, det tar tamme f*n aldrig slut! Men ändå känns det som om jag aldrig kommer att bli "färdig". Två år och det som det gett mig är MER ångest. Visst det är ju inte konstigt med tanke på att jag pratar om jobbiga saker en gång i veckan, men nu dom senaste två månaderna har jag bara träffat terapeuten två gånger!


Men ändå härjar panikångesten/ångesten med mig. Jag vet bara inte hur länge till jag ska orka ha det så här? Jag får INGEN medicinsk hjälp från psykiatrin. Vilket jag tycker är helt j*vla sjukt! Och dom veckor som det känns extra outhärdligt ringer jag psykjouren och vill lägga in mig, men då säger dom bara; lägg dig och vila och prata med sambon. Men när jag redan gjort det och det inte hjälper mig, varför får jag inte komma in på psyk då???


Jag tror att det handlar om för lite resuser. En avdelning har dom ju stängt för nåt år sen och efter det är det jätte svårt att få läggas in. Varför satsas det så lite på psykitrin? Fler och fler lider av psykisk ohälsa, men då beslutar sig kommunen för att stänga ner en avdelning, hur tänker dom?! Det skulle jag verkligen vilja ha svar på.


Men åter till mig och min medicinering. Varför skriver dom inte ut ångestdämpande? Beroendeframkallande - ja, men jag har INGEN missbruksproblematik. Och när alla andra mediciner inte hjälper mot panikångetsen borde det kunnas skrivas ut, jag har ju haft det så länge. Så det är ju inte fösrta bästa utgången, nej det skulle kännas som om jag blir befriad från tortyr OM jag skulle bli av med panikångesten med en tablett.


Jag ska nog boka en ny tid till en psykiatriker och se om denne kan hjälpa med att skriva ut BRA ångestdämpande medicin. För nu får det f*n vara nog.


Det här blev ett litet argt inlägg, men vill bara upplysa hur det kan funka med psykiatrin, när den är som sämst.


Jag önskar er alla en fin dag!

Kram på er och ta hand om er

ANNONS
Av minkarusell - Lördag 19 jan 03:58

Jag försöker att finna tröst i mörkret. En närstående till mig mår fruktansvärt dåligt. Han väntar nästan på döden. Eller det låter så på honom. Jag gråter i floder...hjälp mig någon att hitta styrkan.


Det är vid sådana här tillfällen jag önskar att jag trodde på Gud. Men jag ber ändå, konstigt nog? Jag ber för min nära att han finner ro snart, på ett eller annat sätt. Såklart hoppas jag att han kommer att överleva hans krämpor. Men inom mig viskar en röst; hans tid är snart kommen. Jag drunknar i smärtan.


Han har levt ett tufft liv och han har gjort allt för att leva i godhet senaste 10-15 åren. Jag ber för honom och hoppas att mina böner blir hörda.


Nu ska jag försöka att sova fastän det är svårt. Kram på er!

ANNONS
Av minkarusell - Torsdag 17 jan 19:17

Jag vet en ska inte jämnföra sig med andra, men, idag ska gjorde jag det och det var inte en rolig upptäckt. Jag ska förklara bättre av hur jag jämnförde mig med en bekant till mig.


Jag var på väg från min bästa vän och stötte på en gammal bekant till mig, hon har likt mig psykisk ohälsa av en svårare grad. Och nu kommer det till det jobbiga; jag upplevde henne som piggare och stabilare än mig! Vi följdes åt en bit på gångvägen och hon tittade på mig lite konstigt och sa sen att jag får ha det så bra. Jag kanske "inbillade" mig att jag var i sämre skick än henne, men nej det var jag faktiskt. Jag kunde knappt ha ett normalt samtal med henne, jag sluddrade med orden och viste inte vad jag skulle säga. Det var rikitgt otäckt.


När jag kom hem kände jag tårarna komma och gick och la mig och vila efter en liten stund. Ångesten växte. Jag känner hur allting bara rasar framför mig. Marken känns ostadig och jag orkar inte sitta uppe utan ligger mest och vilar i sängen. Det gör jag ju nästan varje dag.


På måndag har jag möte med en kvinna från kommunen och hon ska göra en utredning angående vilket stöd som jag behöver från kommunen när jag ska skaffa en egen lägenhet. Jag är så rädd för att det ska bli ett gruppboende? Men hoppas på ett boendestöd där jag har egen lägenhet med ett ordentligt kök osv. Men innerst inne känns det som om jag behöver väldigt mycket stöd. Jag klarar knappt av att gå ut själv, rädd för en massa saker, rädd för att vara själv i lägnenheten i längre perioder.


Tänk att det gått så långt i mitt psykiska mående. Jag tror mig veta orsakerna. Men vill inte gå in på det.


Jag är ju ganska intellektuell men det betyder INTE att jag inte behöver stöd från kommunen. Jag behöver nog mer stöd än vad jag egentligen vill erkänna. Sorgligt men sant.


Men jag tar en dag i taget. I kväll blir det att se film och unna mig popcorn, jag hoppas att ni har en fin kväll alla och ta hand om er!

Kram

Av minkarusell - Tisdag 15 jan 17:44

Idag har panikångesten och ångesten lekt med mig nästan hela dagen...det är andra panikångest attacken som jag har nu. Jag harklar och hostar och det känns som om jag ska kvävas. Ibland blir den känslan för mycket så jag spyr, men inte idag. Jag vägrar låta paniken vinna över mig!


Så den här dagen har varit mörk för mig, men snart är den över, som jag längtar. Imorgon har jag inget speciellt att göra, det blir nog bara att ta det lugnt, kanske måla en tavla eller skriva på min bok.


Just nu känner jag mig så sårig inombords...jag önskar att få bli läkt nån gång. Men varje vecka på fredagar hos terapeuten drar jag upp skit som hänt och såren får aldrig en chans att läka. När ska detta elände ta slut?! Finns det nåt slut på det eller får jag bara acceptera allt och leva med det?! Blir jag fast med min panikångest resten av livet?! Jag vet ärligt inte hur jag ska orka leva så här livet ut?


Jag har ju levt med panikångesten i många, många år och nåt år var det ganska lugnt för att sedan komma tillbaka ännu värre. Ska det vara så?!


Nej, nu avslutar jag mitt inlägg med att önska er alla en fin kväll och ta hand om er!

Kram

Av minkarusell - Söndag 6 jan 11:23

Jag plågas av hemska minnen. Varför blir det aldrig bättre? Visst för några år sen var det faktiskt mycket värre. Då vakande jag minst fem dagar i veckan av panikångest och spydde minst tre gånger i veckan av panik eller "vanlig" ångest. Nu har jag kankse två mardömmar i veckan och spyr ca 2-3 gånger per månad. Så en förbättring är det ju, men det kan bli bättre. Det är nog så jobbigt som det är.


När jag sluter mina ögon kommer hemska minnen fram oavsett om det är på dagarna då jag vilar eller på kvällen när jag ska sova. Dom spelas upp som en j*kla psykologisk thriller. Inget som jag önskar att någon ska lida utav, men jag är tyvärr inte ensam om detta. Och ingen fungerande medicin får jag mot detta. Nej, hellre ska jag plågas. Det är tortyr! Men jag blir inte tagen på allvar av psykiatrin. Inte ens min terapeut verkar höra vad jag säger och berättar om mina symtom. Ibland känner jag mig rikitgt förbannad. Och det med all rätt.


Mina anhöriga tycker också det är märkligt att jag inte får rätt medicin. Jag har även påpekat flera gånger när jag varit hos psykiatriken att jag behöver medicin mot denna fruktansvärda panikångesten, men då säger dom bara att det är beroendeframkallande. Då kontrar jag med att jag har INGEN missbruks problematik. Då har dom inget svar utan säger bara att jag får göra det bästa för att undvika panikångesten. J*vla vilket sjukt argument.


För jag kan inte göra så att jag inte får panikångest, för jag så fort jag vaknar kan jag ha panikångest! Hur ska jag då undvika den och min terapeut säger; gå emot din ångest och gör saker ändå! Hur f*n vill dom ha det?!


Nej, den dagen jag blir kvitt panikångesten, om den dagen nu kommer, ska jag be psykiatrin dra dit pepparn växer och göra en anmälan. Eller jag kanske borde göra det redan nu? EN anmälan alltså. Nu fick jag en bra idè. Jag ska ta reda på hur en gör en anmälan mot psykitrin, för obehandlad psykiskt tillstånd eller nåt liknande.


Då vet jag vad jag har att göra resten av den här dagen. Ta reda på hur en gör an anmälan och om det går att göra det. Men nu till nåt helt annat; mina tre bra saker som hände igår; 1. Var förbi min bästa vän, 2. Planerade hur jag ska gå tillväga med att måla en tekniskt krävande akvarell målning, 3. Lagade en god och nyttig middag.


Med det sagt önskar jag er alla en fin dag! :)

Kram på er

Av minkarusell - 31 december 2018 10:58

Jag och min sambo ska bli särbos. Jag längtar faktiskt tills jag får egen lägenhet. Men det är inte det enklaste nu förtiden. Så därför ska jag med hjälp av socialtjänsten skaffa en lägenhet, för med mitt psykiska mående kan dom hjälpa till så att jag får eget boende snabbare.


Men jag älskar min sambo enormt mycket, men just nu behöver jag eget för att få utvecklas. Jag behöver känna att jag kan vara självständig och klara av det vardagliga. För som det är nu så tar han mycket energi av mig. Han mår inte heller så bra. Han sprider en energi av likgiltighet. Han får igenting gjort. Hur mycket jag än stöttar honom. Och han vägrar söka hjälp! Så då är valet lätt - jag flyttar för att inte själv gå under.


För med min skörhet gör att jag påverkas väldigt mycket av dom jag har runt omkring mig. Så jag måste vara rädd om den lilla energin jag har. Jag måste ta hand om mig själv.


Det finns hur mycket som helst att skriva om hur min sambo mår, men jag pratar mycket om det med min terapuet och bästa vän så det är inget jag behöver "spy" ut här i bloggen. Kan bara säga att det började i våras med att han mådde sämre. Så det är ett tag, en lång period av att bita ihop, men nu får det räcka.


Nu ska jag brygga kaffe och ladda inför nyårs middagen, som blir endast med min sambo, men det är det som jag orkar med just nu.


Jag önskar er ALLA ett Gott Nytt År! :)

Kram till er

Av minkarusell - 18 november 2018 10:48

Ibland tycker jag det är svårt att skriva om mina känslor. För då behöver jag känna innåt, istället för att distansera mig på att reflektera på något slags intellektuelll nivå.


Så nu kommer jag skriva om hur jag verkligen känner inför allt som hänt dom senaste dagarna. Jag känner mig maktlös, utmattad och rädd. Maktlösheten bottnar i att jag som anhörig inte kan göra mer än att vänta på att allt blir bra igen. Sen så är jag utmattad av att det tar så mycket energi att tänka på allt som händer. Det känns som om nåt suger ut all min kraft, men styrkan finns ännu kvar. Hur länge den finns kvar vet jag inte. Men detta ska inte knäcka mig, det är min inställning. Jag ska vara stark.


Så var det till rädslan. Jag är otroligt rädd för att det inte löser sig. Att mina nära kolapsar framör mig. Att psykiatrin måste ta över. Jag gråter bara jag tänker på det. För det är det minsta jag vill ska hända. Jag är även rädd att det kan bli livshotande, typ hamna på sjukhus för hjärtinfarkt eller stroke. Jag är så j*vla rädd!


Jag är rädd för vad som kan hända och det är en realistisk rädsla. Inget jag bara överdriver det är så pass allvarligt

för en del av mina nära och kära. Det enda jag kan göra är att stötta med att lyssna och hjälpa till med en del praktiskt så gott det går. Det är först om det går över gränsen av vad jag klarar av och om jag ser att min nära måste in på psyk eller sjukhus pg a en massiv kolaps.


Nu gråter jag ännu mer. Jag som inte hade några tårar för nån dag sen, men nu kommer dom i mängder. Jag hoppas att det som sker kommer att lösa sig och att mina nära slipper att hamna på sjukhus. Det måste finnas en lösning. Men hur vet jag inte. Kanske att det blir en vändning och att det börjar ljusna. Jag vet faktiskt inte. Jag kan inte heller be till nån Gud. För jag tror inte på det. Det som jag tror på är att Vi alla är Gud och att allt hänger ihop i universum. Så är det nåt jag kan "be" till så är det universums lagar. Att dom nära få komma till ro att lösningen kommer i rättans tid.


Jag hoppas så innerligt. Jag kommer att vara stark så länge som det går. Jag ska göra mitt yttersta.


Det handlar ju om mina nära och Inte om mig och dom behöver min kärlek och styrka nu och det kan jag ge massor utav.


Jag ska dricka en kopp kaffe nu, men jag önskar er alla en fin söndag och ta hand om er! :)

Kram

Av minkarusell - 15 november 2018 10:25

Igår kändes det som ett steg framåt två steg bakåt. Jag var så otroligt ledsen och känslan från igår sitter kvar.


Hur ska jag orka vara omptimistisk? Hur kan jag hjälpa till? Hur ska jag göra? Jag grubblar för händelsen som skedde igår. Det är alltid tufft med jobbiga besked, speciellt när jag inget kan göra. Jag är åter igen maktlös. Som vi så ofta är som människa tycker jag. Vi kan tro att vi har all makt i världen med det har vi inte. Vi är fast i våra dödliga kroppar.


Ibland blir allting bara för mycket, men jag ska vara stark! Jag har samlat på mig en massa styrka/energi och nu ska den förbrukas.


Tänk att en klarar av mer vad en tror. Dags att kavla upp ärmarna. Visst ledsen är jag ändå. Men jag hittar styrkan i att allt har sin mening och att Vi är Gud, det lilla och det stora och allt hänger ihop i universum. Jag tillhör ingen religion, men det vet jag säkert. Det är min sanning.


Jag orkar inte skriva nåt mer för nu. Men jag hoppas att ni får en fin dag alla och ta hand om er!

Kram

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se