Inlägg publicerade under kategorin Medvetandegöra

Av minkarusell - Lördag 20 april 09:53

Jag vill inte att nån ska tycka synd om mig, vill bara säga det, utan jag vill bara skriva av mig om mina fyra olika hälsoproblem. Så får ni även nåt att läsa om hur jag har det. Vad jag kämpar med och ger aldrig upp! Så här kommer en lista på mina fyra olika hälso problem:

  1. Psykisk ohälsa (tre diagnoser).
  2. Minskad sköldkörtel funktion.
  3. Sömnapné.
  4. Astma.

Jag tar psykofarmaka och går i terapi mot psykisk ohälsa. Jag tar levaxin för sköldkörtel problemet. Jag har CPAP pg a sömnapé. Samt två olika inhalatorer mot astman. Det känns som om jag glömt nåt? Men jag tror att det var allt.


Så då vet ni det. Jag hoppas att ni har en trevlig påsk alla! :)

Kram på er <3

ANNONS
Av minkarusell - Tisdag 29 jan 11:08

Igår var en tyngd lagt över mig. Jag var helt utmattad, eller det är jag nästan varje dag. Jag låg mest bara i sängen. Tankarna snurrade omkring i huvudet. Jag har tre av mina nära som har det jobbigt på olika sätt. En är inlagd på psyket, en annan har en okänd sjukdom (ligger inne på sjukhus och utreds) och den tredje är väldigt sjuk av sin sjukdom.


Jag är maktlös. Men jag måste koppla bort alla negativa och jobbiga tankar om jag ska orka leva ett bra liv. Men det är så svårt, eftersom mina nära mår så dåligt. Förutom det så har jag mina psykiska diagnoser, som inte gör livet så enkelt. Jag måste stålsätta mig nu. Jag har många vardagliga saker som behöver göras, tvätta, städa, laga mat och sköta min hygien. Men allt bara faller.


Jag vet inte hur jag ska orka? Jag vet inte när det är för mycket så att jag behöver läggas in? Jag ringer till psyk ibland men får inte någon sängplats, dom säger bara att det är fullt. Och det är varje gång som jag ringt under två år tid! Det är väldigt tråkigt. Jag känner hur frustrationen bygger upp ilska. Men det hjälper inte att bli arg. Det enda jag kan göra är att vila, vila och vila samt se mitt hem förfalla. Så j*kla sjukt!


Kommunen måste lägga pengarna på psykiatrin snarast, för jag vet att det är fler än mig som inte kommer in på psyket och får inte den vård som personen behöver. Det är hemskt.


Jag ska brygga en kopp kaffe nu och prata lite med min sambo. Ha en fin dag alla och ta hand om er! :)

Kram

ANNONS
Av minkarusell - Lördag 26 jan 11:12

Det gick ovanligt bra att handla mat igår. Men nu är det inte det som jag skriva om, utan om terapin jag går i verkligen passar mig och får mig att göra framsteg?!


Ibörjan gav mig terapin väldigt mycket. Jag löste några knutar och förstod att det inte var mitt fel. En del minnen avdramatiserades. Men nu efter lite mer än två år hos samma terauept (han är otroligt skicklig) känns det som om jag bara stampar på samma ställe hela tiden. Nya minnen dyker upp också, det tar tamme f*n aldrig slut! Men ändå känns det som om jag aldrig kommer att bli "färdig". Två år och det som det gett mig är MER ångest. Visst det är ju inte konstigt med tanke på att jag pratar om jobbiga saker en gång i veckan, men nu dom senaste två månaderna har jag bara träffat terapeuten två gånger!


Men ändå härjar panikångesten/ångesten med mig. Jag vet bara inte hur länge till jag ska orka ha det så här? Jag får INGEN medicinsk hjälp från psykiatrin. Vilket jag tycker är helt j*vla sjukt! Och dom veckor som det känns extra outhärdligt ringer jag psykjouren och vill lägga in mig, men då säger dom bara; lägg dig och vila och prata med sambon. Men när jag redan gjort det och det inte hjälper mig, varför får jag inte komma in på psyk då???


Jag tror att det handlar om för lite resuser. En avdelning har dom ju stängt för nåt år sen och efter det är det jätte svårt att få läggas in. Varför satsas det så lite på psykitrin? Fler och fler lider av psykisk ohälsa, men då beslutar sig kommunen för att stänga ner en avdelning, hur tänker dom?! Det skulle jag verkligen vilja ha svar på.


Men åter till mig och min medicinering. Varför skriver dom inte ut ångestdämpande? Beroendeframkallande - ja, men jag har INGEN missbruksproblematik. Och när alla andra mediciner inte hjälper mot panikångetsen borde det kunnas skrivas ut, jag har ju haft det så länge. Så det är ju inte fösrta bästa utgången, nej det skulle kännas som om jag blir befriad från tortyr OM jag skulle bli av med panikångesten med en tablett.


Jag ska nog boka en ny tid till en psykiatriker och se om denne kan hjälpa med att skriva ut BRA ångestdämpande medicin. För nu får det f*n vara nog.


Det här blev ett litet argt inlägg, men vill bara upplysa hur det kan funka med psykiatrin, när den är som sämst.


Jag önskar er alla en fin dag!

Kram på er och ta hand om er

Av minkarusell - 26 december 2018 10:15

Lyckan sitter i. Jag känner ännu värmen från julafton. Igår hade jag väldigt lite ångest, så gott som inget. Dom dagarna känner jag nästan eufori. Att inte ha panikångest attacker är en otrolig skön känsla. Att lida av svår ångest är ett h*vete, för mig och även mina närstående.


Utåt sett ser jag ganska samlad ut, men när jag är hemma då jag mår som sämst är det extremt jobbigt. Jag ligger mest i sängen och försöker att andas lugnt och tänka positiva tankar. Jag tar tyvärr inga starka ångestdämpande, vilket gör att min kropp tar mycket stryk av mina panikångest attacker. Mitt hjärta är inte den bästa och jag får mycket värk. Det blir som en ond spiral. Så jag får blodtrycks medicin och tar receptfria värk tabletter som knappt ger någon effekt. Men jag är inte bitter. Jag försöker att inte bli arg på psykiatrin för att dom inte ger mig ångestdämpande mediciner förutom antihistamin tabletter. Nej, jag måste kämpa på!


Nog för att mina närstående inte tycker att jag får "rätt" hjälp alla gånger från psykiatrin. Det är svårt att komma in på en avdelning när jag mår riktigt dåligt och jag ges inte medicin som hjälper mig mot min panikångest/ångest. Men det är inte så mycket att göra nåt åt det.


Jag förstår ändå varför. Dom på psykiatrin vill att jag möter min ångest utan medicin när jag går i terapi och inläggning är nästan en omöjlighet för många människor pg a för lite resuser. Nej, fy f*n för politikerna som inte tillför mer resuser för psykiatrin och vården i allmänt. Men speciellt psykitarin är hårt ansatt. Säkert tufft även för dom som jobbar, när psyk vården inte räcker till för alla.


Och värre kommer det att bli. Det tror jag iaf. För fler och fler upplever att dom mår dåligt psykiskt. Så nån förändring måste ske snart! Annars kommer självmorden att öka drastiskt och fler leva i missär, där dom inte tar hand om sin hygien och äta ordentligt osv. Ojoj, vad vi har mycket tragiskt att vänta oss.


Men om vi hjälps åt mera och politikerna lägger mer pengar på psykkiatrin/vården kan det bara bli bättre. Men där är vi inte än. Fast jag har hoppet om det.


Det här blev ett lite längre inlägg, hoppas att ni tyckte det var värt att läsa. Skriv gärna en kommentar om ni vill det.

Jag önskar er alla en fin annandag jul! :)

Kram och ta hand om er

Av minkarusell - 25 december 2018 10:55

Jag är så otroligt tacksam över gårdagen, främst att fira den med min mamma, hennes man och min lillsyster, men även dom fina julklapparna. Att jag skulle få några underbart fina julklappar hade jag inte väntat mig. Men glad är jag över dom.


Så är det juldagen idag och jag och min sambo kommer att ta det lugnt, rå om varandra och äta gott. Jag känner verkligen stark kärlek mellan oss två, men även med mina nära och kära. Att jag får ha sådan tur!


Men dom som jag kämpar för att ska få en röst är dom utsatta och dom med psykisk ohäsa. Jag vill upplysa och få en att se med andra ögon på detta. Ni som läser min blogg vet ju om att jag har svår psykisk ohälsa, men försöker att hantera det så gott det går.


Med det sagt ska jag brygga kaffe och sen gå till min bästa vän. Ha en fin dag alla! :)

Kram på er

Av minkarusell - 24 december 2018 10:40

Idag är det julafton och det är en vacker högtid tycker jag som så många andra. Men då finns det en hel del ensamma människor också, eller barn som far illa. Läs gärna...så kan ni få ett annat perspektiv på hur jag ser på saken.


Det finns många "ofrivilligt" ensamma människor under julen men även större delen av året. Dom glöms ibland bort eller får alldeles för lite uppmärksamhet av att bjuda in dom till ens hem. Känner en nån som inte har det så gott ställt kan en bjuda dom på en festlig måltid iaf EN gång om året. Visst det är många som bjuder hem ensamma personer, men det är inte alltid som dom orkar att ta sig ut. Då är det viktigt att hälsa på hos dom! Att komma till dom med en liten jultalrik eller en värmande kram.


Det gör mycket även om nån bor långt bort att ringa ett samtal och önska god jul och kanske skicka ett julkort. Att se dom ensamma är en otroligt fin gåva.


Det finns även många barn som far väldigt illa under jul ledigheten. Den som ska vara njutbar, men inte är det. Dom kommer till ett hem med mycket alkohol eller misshandel, varje dag, istället för att ha lite andrum av att vara på skolan. Dom barnen ser julen som nån sorts bestraffning. Jag önskar att dessa barn kan fira julen hos nån släktning istället. Att deras föräldrar ser deras tillkortakommande. Men det enda en kan göra för att barnen har det tufft är att be en bön att dom får en jul hos nån annan.


Men hur har jag det under julen då kanske ni undrar? Jag har som vanligt ångest, men går emot den mera nu. Jag kämpar på! Jag ska snart hem till min mamma och fira julafton där. Min sambo blir nog hos en av hans bröder. Han har inte bestämt sig ännu.


Sen på annan dag jul bjuder vi hem min bästa vän, hon firar julafton själv, men firar den med mig och min sambo då. Det kommer att bli mysigt.


Jag ska göra mig iordning nu, jag önskar er ALLA en rikitgt God Jul! :)

Kram & ta hand om varandra <3

Av minkarusell - 19 november 2018 10:35

Igår kände jag mig negativ minst sagt, fast jag intalade mig att jag var realistisk. Jag syftar på inlägget "Jordens undergång?". Jag vet inte om ni som läser bloggen tyckte det var lite väl magstark? Men jag var bara tvungen att skriva mina reflektioner kring det som sker på jorden.


Sen efter jag skrivit det inlägget mådde jag bättre. Min blogg är allt möjligt. Och igår var den en skräpkorg. Inte nåt jag egentligen vill ha den till, men nåt bra kom det utav det i alla fall.


Idag ska jag vara lite mer optimistisk. Jag tänker på medmänsklighet. Den finns ju ännu kvar. Det var dock längesedan jag hjälpte en medmänniska. Men om tillfällets ges gör jag det gärna. Sist jag var en hjälpande hand var ca två år sen, då jag och min bästa vän var på promenad och vi såg hur en rullstol hade slirat av gångvägen. Vi frågade om personen behövde hjälp att ta sig upp till gångvägen. Det ville hon. Så vi hjälptes åt tillsammans att få upp personen ur diket. Efteråt var kvinnan så tacksam och glad och det kändes bra i mitt hjärta.


Jag är ingen perfekt människa men det jag vill poängtera är att kan en hjälpa en annan människa så gör det! För vi såg många gå förbi kvinnan som satt fast med rullstolen. Dom bara tittade snett och sen rakt fram. Vad är det för fel med en del? Jo attityden; sköt dig själv och skit i andra, verkar allt för vanligt nu för tiden.


Det är så sorgligt. Men jag hoppas fler väljer att åtminstone fråga. Inget hemskt kan hända utav en lugn fråga; kan jag hjälpa till? Våga göra det oftare. Vi behöver mer sånt tycker jag. Det finns fler exempel på vad jag gjort som medmänniska, men jag väljer att stoppa mig där, för att jag vill inte framstå som nån slags ängel. För det är jag inte. Jag är en "rak på sak" människa men kan också vara ödmjuk. Så då vet ni det.


Hoppas att ni får en bra start på veckan alla och du duger som du är! :)

Kram på er

Av minkarusell - 17 november 2018 09:57

Det var längesedan jag skrev ett inlägg enbart om min panik ångest. Det känns riktigt bra och så ska jag fortsätta. Visst nån gång kanske jag nämner vilket h*vete det är, som jag har nästan varje dag.


Istället skriver jag allmänt om min psykiska ohälsa och hur jag upplever att andra med psykisk ohälsa kan ha det, för att medvetandegöra. För jag vill verkligen krossa tystnaden och berätta hur en som anhörig kan ha det också och hur en kan göra i olika situationer. För jag har inte enbart mina psykiska besvär, utan har även andra i min omgivning som har det.


Så jag har det båda sidorna. Inte så att jag tycker synd om mig själv för det, men det kan en del dagar vara extra jobbigt. Så smärtsamt att jag måste vara starkare än andra.


Tänk er att ni bär på en tung ryggsäck, men måste fortsätta gå framåt. Efter vägen behöver en medvandrare få hjälp att bara dennes ryggsäck, så du spänner fast även den på din rygg, det känns då som om ryggen ska knäckas av. Men ni fortsätter att gå framåt, men ibland ramlar ni baklänges. För att sedan lämna tillbaka den andres ryggsäck en liten stund. Och så fortsätter det. OM och om igen.


Men ni gör det utav kärlek. Kärlek är det starkaste vi har. Vi måste lära oss att kärlek kommer en långt med.


Fast nu för tiden, ja det låter som att jag är jätte gammal, men i alla fall så ger människor upp så lätt nu tycker jag. Minsta lilla motgång, vad det än gäller, så byter en riktning eller lämnar en relation. För vi "måste" ju tänka på oss själva. Det är det som är problemet. Vi ger upp för lätt.


Det finns ju andra skyddsnät nu, allt förs över till psykistrin, äldreboenden osv. Vilket kan vara bra ibland. Men varför inte hjälpas åt mera. Fast då är det ju så att ingen har TID. Vad är tid egentligen när det gäller ett människas liv?!


Ja det finns mycket att reflektera över det. Men jag stoppar mig där. Jag kommer att skriva om vad tid är för en människa liv en annan gång.


Hoppas att ni får en fin lördag alla! :)

Kram på er

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se