Inlägg publicerade under kategorin Mina nära & kära

Av minkarusell - Tisdag 29 jan 11:08

Igår var en tyngd lagt över mig. Jag var helt utmattad, eller det är jag nästan varje dag. Jag låg mest bara i sängen. Tankarna snurrade omkring i huvudet. Jag har tre av mina nära som har det jobbigt på olika sätt. En är inlagd på psyket, en annan har en okänd sjukdom (ligger inne på sjukhus och utreds) och den tredje är väldigt sjuk av sin sjukdom.


Jag är maktlös. Men jag måste koppla bort alla negativa och jobbiga tankar om jag ska orka leva ett bra liv. Men det är så svårt, eftersom mina nära mår så dåligt. Förutom det så har jag mina psykiska diagnoser, som inte gör livet så enkelt. Jag måste stålsätta mig nu. Jag har många vardagliga saker som behöver göras, tvätta, städa, laga mat och sköta min hygien. Men allt bara faller.


Jag vet inte hur jag ska orka? Jag vet inte när det är för mycket så att jag behöver läggas in? Jag ringer till psyk ibland men får inte någon sängplats, dom säger bara att det är fullt. Och det är varje gång som jag ringt under två år tid! Det är väldigt tråkigt. Jag känner hur frustrationen bygger upp ilska. Men det hjälper inte att bli arg. Det enda jag kan göra är att vila, vila och vila samt se mitt hem förfalla. Så j*kla sjukt!


Kommunen måste lägga pengarna på psykiatrin snarast, för jag vet att det är fler än mig som inte kommer in på psyket och får inte den vård som personen behöver. Det är hemskt.


Jag ska brygga en kopp kaffe nu och prata lite med min sambo. Ha en fin dag alla och ta hand om er! :)

Kram

ANNONS
Av minkarusell - Onsdag 23 jan 13:13

Panikångest. Kvävas, hosta och kanske spy? Jag försöker att distrahera mig med att skriva här på bloggen och lyssnar på musik.


Igår var jag inte till terapeuten, fastän det hade varit väl behövligt. Men jag klarade inte av att promenera dit pg a panikångest, illamående och värk i kroppen. Så jag får se när jag får en ny tid.


Idag har jag planerat in en vin kväll med min bästa vän, det ska bli trevligt. Vi har alltid så mycket att prata om. Och det var säkert senast i höstas vi hade en vin kväll, så nu är det dags! Hon bor ju bara ca 5 minuter avstånd från mig och min sambo, så det blir inga problem att gå dit. Och min sambo kommer och eskorterar hem mig sen. För jag är så rädd att gå ute själv på kvällen.


Jag ska äta en smörgås nu och dricka en kopp kaffe, hoppas att ni har en fin dag alla! :)

Kram & ta hand om er

ANNONS
Av minkarusell - Lördag 19 jan 03:58

Jag försöker att finna tröst i mörkret. En närstående till mig mår fruktansvärt dåligt. Han väntar nästan på döden. Eller det låter så på honom. Jag gråter i floder...hjälp mig någon att hitta styrkan.


Det är vid sådana här tillfällen jag önskar att jag trodde på Gud. Men jag ber ändå, konstigt nog? Jag ber för min nära att han finner ro snart, på ett eller annat sätt. Såklart hoppas jag att han kommer att överleva hans krämpor. Men inom mig viskar en röst; hans tid är snart kommen. Jag drunknar i smärtan.


Han har levt ett tufft liv och han har gjort allt för att leva i godhet senaste 10-15 åren. Jag ber för honom och hoppas att mina böner blir hörda.


Nu ska jag försöka att sova fastän det är svårt. Kram på er!

Av minkarusell - 31 december 2018 10:58

Jag och min sambo ska bli särbos. Jag längtar faktiskt tills jag får egen lägenhet. Men det är inte det enklaste nu förtiden. Så därför ska jag med hjälp av socialtjänsten skaffa en lägenhet, för med mitt psykiska mående kan dom hjälpa till så att jag får eget boende snabbare.


Men jag älskar min sambo enormt mycket, men just nu behöver jag eget för att få utvecklas. Jag behöver känna att jag kan vara självständig och klara av det vardagliga. För som det är nu så tar han mycket energi av mig. Han mår inte heller så bra. Han sprider en energi av likgiltighet. Han får igenting gjort. Hur mycket jag än stöttar honom. Och han vägrar söka hjälp! Så då är valet lätt - jag flyttar för att inte själv gå under.


För med min skörhet gör att jag påverkas väldigt mycket av dom jag har runt omkring mig. Så jag måste vara rädd om den lilla energin jag har. Jag måste ta hand om mig själv.


Det finns hur mycket som helst att skriva om hur min sambo mår, men jag pratar mycket om det med min terapuet och bästa vän så det är inget jag behöver "spy" ut här i bloggen. Kan bara säga att det började i våras med att han mådde sämre. Så det är ett tag, en lång period av att bita ihop, men nu får det räcka.


Nu ska jag brygga kaffe och ladda inför nyårs middagen, som blir endast med min sambo, men det är det som jag orkar med just nu.


Jag önskar er ALLA ett Gott Nytt År! :)

Kram till er

Av minkarusell - 25 december 2018 10:55

Jag är så otroligt tacksam över gårdagen, främst att fira den med min mamma, hennes man och min lillsyster, men även dom fina julklapparna. Att jag skulle få några underbart fina julklappar hade jag inte väntat mig. Men glad är jag över dom.


Så är det juldagen idag och jag och min sambo kommer att ta det lugnt, rå om varandra och äta gott. Jag känner verkligen stark kärlek mellan oss två, men även med mina nära och kära. Att jag får ha sådan tur!


Men dom som jag kämpar för att ska få en röst är dom utsatta och dom med psykisk ohäsa. Jag vill upplysa och få en att se med andra ögon på detta. Ni som läser min blogg vet ju om att jag har svår psykisk ohälsa, men försöker att hantera det så gott det går.


Med det sagt ska jag brygga kaffe och sen gå till min bästa vän. Ha en fin dag alla! :)

Kram på er

Av minkarusell - 8 december 2018 12:05

Jag fick en lycko boost igår när jag var hem till mamma och lillasyster. Några av mina släktingar var också där. Så jag passade på att ge mina julklappar till dom, alla fick ett julkort och en dikt som jag skrivit själv. Det blev som jag trodde mycket uppskattat. Var och en fick en dikt personligt tillägnat dom.


Idag ska jag till min bästa vän. Det är tre dagar sen jag träffade henne och jag har redan abstinens. Hon är ju min egen privata terapeut. Men jag kan tänka mig att även hon har mycket att prata om den här gången.


Förutom det kan jag ju tillägga att jag spydde pg a panik ångest attack alldeles nyss, men försöker att inte skriva om ångesten allt för ofta. Jag vill inte ge "näring" eller uppmärksamhet åt den. Men den finns där, tyvärr.


Hoppas att ni har en fin dag alla! :)

Kram på er

Av minkarusell - 18 november 2018 10:48

Ibland tycker jag det är svårt att skriva om mina känslor. För då behöver jag känna innåt, istället för att distansera mig på att reflektera på något slags intellektuelll nivå.


Så nu kommer jag skriva om hur jag verkligen känner inför allt som hänt dom senaste dagarna. Jag känner mig maktlös, utmattad och rädd. Maktlösheten bottnar i att jag som anhörig inte kan göra mer än att vänta på att allt blir bra igen. Sen så är jag utmattad av att det tar så mycket energi att tänka på allt som händer. Det känns som om nåt suger ut all min kraft, men styrkan finns ännu kvar. Hur länge den finns kvar vet jag inte. Men detta ska inte knäcka mig, det är min inställning. Jag ska vara stark.


Så var det till rädslan. Jag är otroligt rädd för att det inte löser sig. Att mina nära kolapsar framör mig. Att psykiatrin måste ta över. Jag gråter bara jag tänker på det. För det är det minsta jag vill ska hända. Jag är även rädd att det kan bli livshotande, typ hamna på sjukhus för hjärtinfarkt eller stroke. Jag är så j*vla rädd!


Jag är rädd för vad som kan hända och det är en realistisk rädsla. Inget jag bara överdriver det är så pass allvarligt

för en del av mina nära och kära. Det enda jag kan göra är att stötta med att lyssna och hjälpa till med en del praktiskt så gott det går. Det är först om det går över gränsen av vad jag klarar av och om jag ser att min nära måste in på psyk eller sjukhus pg a en massiv kolaps.


Nu gråter jag ännu mer. Jag som inte hade några tårar för nån dag sen, men nu kommer dom i mängder. Jag hoppas att det som sker kommer att lösa sig och att mina nära slipper att hamna på sjukhus. Det måste finnas en lösning. Men hur vet jag inte. Kanske att det blir en vändning och att det börjar ljusna. Jag vet faktiskt inte. Jag kan inte heller be till nån Gud. För jag tror inte på det. Det som jag tror på är att Vi alla är Gud och att allt hänger ihop i universum. Så är det nåt jag kan "be" till så är det universums lagar. Att dom nära få komma till ro att lösningen kommer i rättans tid.


Jag hoppas så innerligt. Jag kommer att vara stark så länge som det går. Jag ska göra mitt yttersta.


Det handlar ju om mina nära och Inte om mig och dom behöver min kärlek och styrka nu och det kan jag ge massor utav.


Jag ska dricka en kopp kaffe nu, men jag önskar er alla en fin söndag och ta hand om er! :)

Kram

Av minkarusell - 12 november 2018 09:20

Jag är inne i ett flow att skriva dikter. Här kommer en.


Solen sover.

Molnen och det gråa bestämmer nu.

Det blöta blandas med det mjuka.

Lövens alla färger ligger

på marken.

Träden står nakna inför kylan.

Rådimman kryper sig

in under skinet.

Halkan kommer snart och

får människor att bli irriterade.

Jag älskar ändå hösten.

Fastän solen sover, det gör mig

ännu gladare till våren,

då den blå himmlen tittar fram.

Nya löv växer och det grönskar.

Men innan dess

kommer vintern med dess vackra

vita täcke.

Solen sover en stund.


Jag börjar att tänka på när jag låg inne på sjukhuset pg a bukspottskörtel inflamation för ca 4 ½ år sen. Jag grät när jag pratade med min farmor i mobilen. Jag sa att det var så grått och trist ute. Då sa hon sa fint; när solen tittar fram igen så kommer du att få åka hem. Ja hon hade rätt. Jag var nästan en månad inlagd och solen kämpade sig fram igenom molnen just den dagen jag kunde lämna sjukhuset.


Jag vet inte varför jag tänker så mycket på min farmor och lillebror senaste tiden? Men jag har inte tänkt så mycket på dom på några månader så allt kommer kanske ikapp mig? Jag minns med glädje över hur mycket jag älskade dom och jag kan ännu minnas hur deras röster och deras skratt lät så är jag nöjd. Men minnet över min lillebrors röst har sakta börjat att vittra sönder och det ger mig faktiskt lite panik. Jag vill kunna tänka på honom och veta precis hur han lät fast det var ca 20 år sen han dog.


Farmor är inte svårt att komma ihåg. Hon dog ju bara för ca 2 år sen. Men saknaden över henne är enorm. Hennes röst är tydlig och klar i mitt huvud. Jag ler när jag tänker på henne och hur hon var som person.


Allt har sin gång. Människors liv. Naturens växlingar. Men kärleken kan finnas kvar oavsett. Kärleken är en stark drivkraft och så länge den finns, finns det hopp om den här planeten och männskligheten.


Nu ska jag brygga kaffe och njuta av en kopp samt en liten kakbit. Ha en underbar start på veckan alla! :)

Kram på er

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se