Inlägg publicerade under kategorin Reflektioner

Av minkarusell - Onsdag 23 okt 18:10

Idag har jag varit så trött. Men jag lyckades ändå med att vara i tvättstugan och tvätta totalt fem tvättar. Det tar ganska mycket tid eftersom det bara finns en tvättmaskin och torktummlare i tvättstugan. Men nu är det gjort.


Efter jag blev klar med tvätten fick jag stark ångest. Vet inte riktigt varför? Många tankar i huvudet kanske gjorde mig ångestfylld blandat med ansträngningen att vara i tvättstugan, pg a svår trötthet. Hur som helst så känns det lite bättre nu.


Jag lyssnar på en låt som är så vacker, med Andrea Bocelli feat Dua Lipa och låten heter "If Only". Dom sjunger så fint och samtidigt är låten lite sorgligt. Jag vet exakt vem jag tänker på när jag hör den låten...inte för att jag skulle vilja vara med den personen i dagsläget. Jag har en underbar fästman som jag älskar oerhört mycket. Men man kan ju undra hur livet hade sett ut om jag fortsatte och blev tillsammans med den personen. Troligtvis extremt annorlunda. För den personen har det gott ställt och väldigt social och "träningsfreak."


Jag hade kanske varit mer bersest, vältränad, haft en karriär, haft barn?? Ja det var ju allt jag ville innan jag insjuknade i svår psykisk ohälsa. Jag hade min framtid i mina händer och gjorde allt som jag ville. Jag pluggade, var med i idella organisationer, rikt socialt nätverk, vältränad och lycklig.


Visst jag är lycklig nu också men ibland känner jag mig lite bitter över hur livet borde vara. Det är så långt ifrån hur min framtid skulle se ut. Nuläget; svårt psykisk sjuk, astma (KOL?) överviktig/fetma, och lever under existens minium. Så ja, jag är något bitter ibland.


Men det bästa i mitt liv är mina nära och kära, för utan dom skulle jag inte orka. Jag försöker att hitta nåt positivt varje dag om än litet.


Oj, sån huvudvärk jag fick. Jag ska nog lägga mig och vila nu. Men jag hoppas att ni har en trevlig kväll alla <3

Kram på er <3

ANNONS
Av minkarusell - Torsdag 17 okt 13:49

Tänkte bara dela med mig av en tanke som jag har. "Efter vägens slut börjar en stig. Efter stigens slut börjar ett nytt liv." Jag reflekterar mycket just nu. Det jag menar med att "efter stigens slut" börjar ett nytt outforskat liv. För när vi inte har varken en väg eller en stig att vandra efter vart går vi då?


Spännande tycker jag faktiskt. För just nu känns det som om jag har gått på vägar och stigar hela mitt liv, men nu vill jag ströva fritt. Jag vill inte gå efter en "mall" så här gör andra, så då måste jag också göra så. Jag vill leva mitt liv på mitt sätt. Och med det menar jag att stå upp för mig själv OCH andra som har det svårt. Jag ska prata med terapeuten vid nästa möte att jag gärna vill komma ut på nån praktik som kan ge mitt liv en ny mening. Jag skulle vilja vara på ett ställe som gör skillnad.


Eller så skulle jag vilja ut och föreläsa om psykisk ohälsa. Det skulle vara väldigt givande. Prata och berätta om psykisk ohälsa och hur jag har det men även belysa om fördommar osv. Det skulle vara mycket intressant. Oj, vad jag tänker mycket just...


Jag som skulle gå en promenad, men vet ni, jag gör det imorgon. För då ska jag in till stan och sen till min fästman. Så under helgen kommer jag inte att blogga.


Jag önskar er alla en fin helg redan nu <3

Kram på er <3

ANNONS
Av minkarusell - Lördag 12 okt 12:27

Dom senaste inläggen har varit lite gnälliga, men jag är så oroad över min fysiska hälsa. Nåväl i detta inlägg ska jag fokusera på annat, men det är svårt.


Eller jag behöver skriva av mig så här är saker som jag är orolig/ledsen för: en släkting är inlagd på psyk, en väns pappa har gått bort, min pappa har det lite tufft, jag har det jobbigt med astman (eller vad det nu är), det finns mer men jag stoppar mig där.


Så nu till saker att vara tacksam över: jag lever och har tak över huvudet och mat, jag har min bästa vän och fästman som stöttar mig, min underbara lillasyster finns samt andra släktingar. Finns säkert mer men jag kommer inte på nåt just nu.


Trots att jag lever på försörjningsstöd känner jag mig rik, rik på kärlek. Trots min strama ekonomi känner jag mig hemsk som inte kan dela med mig till andra som har det svårt. Jag vill skänka pengar till alla möjliga hjälp organisationer och stötta forskningen kring olika sjukdommar. Jag vill! Men jag kan inte.


Det som jag för tillfället skänker är 50kr varje månad till "Amnesty". Jag har skänkt mer pengar förut till dom när jag hade jobb. Men istället för att helt sluta ge pengar till "Amnesty" sänkte jag bara beloppet. Och det känns lite bra iaf.


Det finns så mycket som jag skulle vilja göra för världen. Men här sitter jag framför datorn utan att få nåt gjort. Jag vill så gärna hjälpa till, visst jag har tidigare i livet arbetat för jämnställdheten. Och jag hoppas att jag gjorde ett avtryck för människor då. Det var visserligen ett arbete i Sverige, men jag tror att bara jag lyckades så ett frö i några stycken så är jag glad.


Och från ingetstans började jag att sakna min farmor...kära farmor som är i himmelen. Hon var min stora förebild. Hon stöttade mig genom hela tonåren och som ung vuxen samt stöttade mig senaste åren innan hon gick bort. Hon var pigg och klar i huvudet tills just innan hon dog. Så sorgligt.


Men nu åter till HUR kan jag göra för att hjälpa till en bättre värld? Visst skänka min lilla summa 50kr varje månad, men mer då? Vad kan jag bidra med till samhället? Jag ska prata om det med terapeuten på måndag. Han kanske har nåt förslag.


Nu ska jag dricka en kopp kaffe med min härliga fästman. Ha en trevlig lördag alla <3

Kram och ta hand om er <3

Av minkarusell - Tisdag 8 okt 21:25

Jag känner mig lite nedstämd. Jag har kännt det ett tag, några veckor. Men det kan bero på det som händer runt om mig. En släkting till mig är inlagd på psyk, en kompis pappa har avlidit, min pappa har det jobbigt och mitt i allt detta har jag svåra tvångstankar.


Jag ska berätta kortfattat om mina tvångstankar, det är katastrof tankar att jordens undergång är nära. Allt från att människor inte får mediciner till avsaknaden av mat. Och så ser det faktiskt ut på en del platser på jorden. Vilket är oerhört smärtsamt när man tänker efter. Vi i Sverige har det (än så länge) väldigt bra. Medans andra människor lider. Vi saftar på med våra smörgåsbord och delar inte med oss. Nej fy fasen vad hemskt!


Visst vi kan inte rädda alla, men nåt måste göras, vi har satt huvudet i sanden alldeles för länge tycker jag. Jag mår så fruktansvärt dåligt över detta och känslan att det kommer se ut så för oss alla människor inom en snar framtid gör mig illamående och deppig.


Men allt har ett slut.


Jag är inte jätte nedstämd utan bara reflekterande och ibland överdriven, eller är jag verkligen det? Hur som helst hoppas jag att världens undergång går snabbt när det väl påbörjat. Om det är om ett år eller fem eller tio år får tiden utvisa.


Jag önskar er alla en fin tisdag och ta hand om er <3

Kram <3



Av minkarusell - Torsdag 8 aug 11:27

Jag bjuder er på dikt/reflektioner som jag har just nu:


Livet är värdefullt.

Dina tankar och känslor

är sanning

för just dig.

Alla har olika uppfattningar

om vad

livet är.

Min sanning

är

kärlek.

Men vad är då kärlek?

För mig är det människor

som sprider

goda gärningar

och

medkänsla.

Att finnas där för en annan

när

livet är hårt.

Men också glädjas i medgångar.

Livet är ju så olika

för olika människor

och alla

vill/tycker olika.

Men det mest basala

som kärlek tror

jag att dom flesta tycker är

livets mening, för utan den

slocknar

livet.


Ja det var lite tankar från mig...jag önskar er alla en fin torsdag! <3

Kram på er <3

Av minkarusell - Måndag 18 mars 12:16

Igår var jag och hälsade på min bästa vän, hon hade väldigt mycket att prata om. En del i hennes liv är verkligen en tragedi. Jag blir så ledsen för hennes skull. Men än ger hon inte upp hoppet! Efter ca en timmas prat fick jag henne att skratta lite. En måste se det positiva i livet om en ska hålla sig ovanför vatten ytan.


Jag pratade även med en annan fin vän på telefon. Hon hade det också ganska jobbigt. Men egentligen för vem är livet lätt och/eller okomplicerat? Jag tror att dom flesta har nåt som är jobbigt i deras liv...men bara det att en del får mer av det jobbiga, som mig.


Men bitter är jag inte, nog för att det är på gränsen att ge upp på livet ibland, men jag låter inte det negativa vinna över mig. Nej inte igen! Tanken är nog att jag ska känna att jag lever, smärtan över det som är tufft är ju alltid där, varje dag. Men inte nödvändigtvis varje sekund. Så en får inte glömma det som är vackert och underbart här i livet.


Livet är en resa och se till att du bestämmer över ditt liv så gott som det går, så löser sig mycket.


Det var mitt lilla tips om livet. Jag hoppas att ni får en toppen dag alla och ta hand om er! :)

Kram <3

Av minkarusell - Fredag 18 jan 15:29

Vackra människor är i mina ögon dom som är sig själva, som även kan vara; sköra, missförståda och/eller udda. Jag fattar ofta tycke för "annorlunda" människor. Dom följer inte alltid normen, men det kan en del göra, visa är rika och andra sämre ekonomiskt ställt. Jag söker efter vänner som är den dom utger sig för att vara.


Så min poäng är att jag ser inte efter "kroppslig skönhet" när jag pratar om vackra människor. Jag ser hur dom är som personer. Deras personlighet gör mig intresserad, på vänskapliga planet, jag är ju redan i en relation.


Jag tänkte bara berätta om en klockren skarp replik som en av mina vänner sa när hon var i tonåren. Hon hade en kompis som var överviktig och det tyckte inte hennes andra kompisar om men då sa hon; Jag ställer inte mina vänner på en våg! Det tyckte jag var mycket bra sagt, det är ju faktiskt inte vikten som avgör hurvida en kommer överens eller har ett intellektuellt utbyta av.


Så vackra människor får jag aldrig nog av, trots det har jag endast ett fåtal vänner. Men hellre en fågel i handen än tio i skogen, eller hur?! :)


Nu ska jag dricka en kopp kaffe. Ha en fortsatt fin dag alla!

Kram på er

Av minkarusell - Lördag 5 jan 12:11

Det var ett tag sen jag skrev en dikt, så här kommer en nyskriven dikt (blandat med mina tankar).


Allt omkring mig faller.

Allt som jag byggt upp rivs ner.

Äta eller ätas?

Jaktsäsongen har bara börjat.

Jorden mullrar missnöjt.

Ingen överlever i slutet.

Vi föds, vi dör.

Men snart snabbare än tänkt -

planeten demonstrerar högt!

Och jag som sa att detta skulle ske

redan som liten.

Ingen lyssnade, ingen ville tro det.

Ingen ville se det.

För pratar en inte om det finns det inte,

likt monstret under sängen - den finns inte

för vi pratar inte om det och den syns inte.

Men ändå existerar den.

Svårt för människor att det ska gå ihop.

Vi tittar blint på det

som kan ses

via ögonen.

Vi får helt enkelt ta varandra i handen

och hoppas på ett mirakel ska ske.

Kommande civilationer kommer inte att leva här

på jorden.

Vi har missbrukat och plågat den här planeten

tillräckligt.

Jag faller likt ett sorgset löv mot marken

och ser sanningen.


Ja, det blev inte rikitgt en dikt, utan lite tankar kring klimathotet och om hur vi människor kan fungera. Lite dystert ser det ju ut faktiskt. Men inte så mycket att göra åt det.


Jag hörde på nyheterna att havsnivån ökar med 3milimeter per år OCH att det kommer att eskalerara. Det gjorde mig INTE förvånad, med tanke på att isarna smälter snabbare och snabbare. Vi vill så gärna rädda isbjörnarna, men egentligen räddar vi oss själva om vi kan få isarna att smälta saktare.


Det är så mina tankar snurrar runt i huvuvdet på mig lite nu och då. Jag önskar er en forsatt fin dag! :)

Kram på er

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se