Inlägg publicerade under kategorin Psykisk ohälsa

Av minkarusell - Torsdag 17 jan 19:17

Jag vet en ska inte jämnföra sig med andra, men, idag ska gjorde jag det och det var inte en rolig upptäckt. Jag ska förklara bättre av hur jag jämnförde mig med en bekant till mig.


Jag var på väg från min bästa vän och stötte på en gammal bekant till mig, hon har likt mig psykisk ohälsa av en svårare grad. Och nu kommer det till det jobbiga; jag upplevde henne som piggare och stabilare än mig! Vi följdes åt en bit på gångvägen och hon tittade på mig lite konstigt och sa sen att jag får ha det så bra. Jag kanske "inbillade" mig att jag var i sämre skick än henne, men nej det var jag faktiskt. Jag kunde knappt ha ett normalt samtal med henne, jag sluddrade med orden och viste inte vad jag skulle säga. Det var rikitgt otäckt.


När jag kom hem kände jag tårarna komma och gick och la mig och vila efter en liten stund. Ångesten växte. Jag känner hur allting bara rasar framför mig. Marken känns ostadig och jag orkar inte sitta uppe utan ligger mest och vilar i sängen. Det gör jag ju nästan varje dag.


På måndag har jag möte med en kvinna från kommunen och hon ska göra en utredning angående vilket stöd som jag behöver från kommunen när jag ska skaffa en egen lägenhet. Jag är så rädd för att det ska bli ett gruppboende? Men hoppas på ett boendestöd där jag har egen lägenhet med ett ordentligt kök osv. Men innerst inne känns det som om jag behöver väldigt mycket stöd. Jag klarar knappt av att gå ut själv, rädd för en massa saker, rädd för att vara själv i lägnenheten i längre perioder.


Tänk att det gått så långt i mitt psykiska mående. Jag tror mig veta orsakerna. Men vill inte gå in på det.


Jag är ju ganska intellektuell men det betyder INTE att jag inte behöver stöd från kommunen. Jag behöver nog mer stöd än vad jag egentligen vill erkänna. Sorgligt men sant.


Men jag tar en dag i taget. I kväll blir det att se film och unna mig popcorn, jag hoppas att ni har en fin kväll alla och ta hand om er!

Kram

ANNONS
Av minkarusell - Onsdag 16 jan 10:55

Så nu är det en ny dag. Jag välkommnar den och hoppas att jag får det lugnt utan panikångest. Idag ska det bli en bra dag. Det är mina förhoppningar.


Igår funderade vad som gör att jag har det så här och kom fram till att jag drar upp jobbiga saker som hänt mig hos terapeuten varje fredag så inte konstigt att jag mår dåligt. Mina sår får ju aldrig läka helt. Men det är ju ett måste ändå. För om jag avslutar terapin nu, kommer det att gamla minnen att spöka för mig lite senare i livet och då måste jag börja om med terapin. Inget som jag vill.


Jag vill tömma allt mitt bagage nu för att sedan bygga upp mig på nytt. Jag kommer efter allt som hänt mig bli starkare än någonsin. Inget kommer att välta ner mig igen. Men stresskänsligheten får jag nog leva med. Men panikångesten/ångesten kommer att försvinna så fort jag lärt mig acceptera mina trauma. Så fort allting avdramatiseras.


Idag känner jag mig mer peppad, det kanske märks på hur jag skriver? Jag ska stålsätta mig och inte ge upp den här fina dagen mot panikångesten. Nu kom jag på en liten ordlek om ordet ångesten, den är så här; ånge + sten. Den är som en ånga (det som varit, som inte går att ta på) som tynger ner en likt en sten. Ja så är den för mig. Och tillsätter en panik - ja då blir ångan och stenen värre. En faller djupare ner. Min hjärna funkar lite annorlunda, men jag tycker att det är en bra beskrivning.


Jag har fem traumatiska minnen/upplevelser och dom vill jag inte gå in på här, men jag har "döpt" dom i fem olika ord, mest för att jag ska komma ihåg att berätta dom till terapeuten nån gång. Dessa är orden; het potatis, stenar, knän, skrik och källare. Alla olika minnen.


Usch, så hemskt det låter, men det är så det är för mig. Alla dessa minnen måste jag få berätta om till min terapuet för att avdramatisera händelserna. För nån gång ska dom vistas i ljuset och inte gömd i en låda. Men det blir allt eftersom, inte allt på en gång.


Det känns redan bättre att skriva om detta. Nu ska jag dricka en kopp kaffe med min sambo. Jag önskar er alla en rikitgt fin dag! :)

Kram på er

ANNONS
Av minkarusell - Tisdag 15 jan 17:44

Idag har panikångesten och ångesten lekt med mig nästan hela dagen...det är andra panikångest attacken som jag har nu. Jag harklar och hostar och det känns som om jag ska kvävas. Ibland blir den känslan för mycket så jag spyr, men inte idag. Jag vägrar låta paniken vinna över mig!


Så den här dagen har varit mörk för mig, men snart är den över, som jag längtar. Imorgon har jag inget speciellt att göra, det blir nog bara att ta det lugnt, kanske måla en tavla eller skriva på min bok.


Just nu känner jag mig så sårig inombords...jag önskar att få bli läkt nån gång. Men varje vecka på fredagar hos terapeuten drar jag upp skit som hänt och såren får aldrig en chans att läka. När ska detta elände ta slut?! Finns det nåt slut på det eller får jag bara acceptera allt och leva med det?! Blir jag fast med min panikångest resten av livet?! Jag vet ärligt inte hur jag ska orka leva så här livet ut?


Jag har ju levt med panikångesten i många, många år och nåt år var det ganska lugnt för att sedan komma tillbaka ännu värre. Ska det vara så?!


Nej, nu avslutar jag mitt inlägg med att önska er alla en fin kväll och ta hand om er!

Kram

Av minkarusell - Måndag 14 jan 09:24

Jag har idé torka. Jag har sen i fredags ingen anning om vad jag ska skriva om här på bloggen? Men jag kan kort sammanfatta vad jag gjort i helgen, bara för att ha nåt att skriva om...


I fredags var jag hos terapeuten som var ett otroligt bra samtal, hade ju haft ett "ofrivilligt" uppehåll i ca 1 månad. Sen så tog jag det bara lugnt hemma. På lördag var jag förbi min bästa vän. Och igår på söndag var jag och min sambo i tvättstugan. Så intressant helg hade jag. Men jag trivs med det lugna tempot. Jag klarar inte av när det blir för mycket att göra. Jag blir så stressad och får lätt panikångest/ångest. Så därför behöver jag det lugnt omkring mig, men det vet ni redan ni som läser min blogg.


Men jag tänkte bara berätta igen om när jag var i tonåren och ung vuxen älskade jag att ha många bollar i luften och det skulle gärna vara ett högt tempo. Jag var driven, uttåtriktad och hade ett stort socialt nätverk. Jag hade som sagt var många drömmar. Men när jag insjuknade i svår psykisk ohälsa när jag var 24 år blev jag helt annars. Helt tvärtom faktiskt.


Alla mina drömmar gick förlorade. Fanns nästan inget av mitt "gamla" jag kvar. Men för att vara lite optimistisk så känner jag mig mer och mer pigg i tankarna igen. När jag skriver på bloggen känner jag mitt gamla jag titta fram lite grann. Men annars så är det mer trögtänkt och jag är rädd för allt möjligt, typ att gå ut själv.


Jag har inga ambitioner att bli som jag var förut, för det är för höga mål att komma tillbaka till. För mycket att kämpa mig dit. Det jag kämpar för nu är att våga göra "normala" saker". Och eventuellt bli kvitt min panikångest/ångest.


Detta inlägg blev kanske nästan en kopia av min presentation, men jag kände bara för att skriva om det igen. Det är lite av en slags terapi för mig. Men hoppas att ni gillade att läsa om det.


Jag önskar er alla en fin dag och ta hand om er! :)

En stor kram

Av minkarusell - Söndag 6 jan 11:23

Jag plågas av hemska minnen. Varför blir det aldrig bättre? Visst för några år sen var det faktiskt mycket värre. Då vakande jag minst fem dagar i veckan av panikångest och spydde minst tre gånger i veckan av panik eller "vanlig" ångest. Nu har jag kankse två mardömmar i veckan och spyr ca 2-3 gånger per månad. Så en förbättring är det ju, men det kan bli bättre. Det är nog så jobbigt som det är.


När jag sluter mina ögon kommer hemska minnen fram oavsett om det är på dagarna då jag vilar eller på kvällen när jag ska sova. Dom spelas upp som en j*kla psykologisk thriller. Inget som jag önskar att någon ska lida utav, men jag är tyvärr inte ensam om detta. Och ingen fungerande medicin får jag mot detta. Nej, hellre ska jag plågas. Det är tortyr! Men jag blir inte tagen på allvar av psykiatrin. Inte ens min terapeut verkar höra vad jag säger och berättar om mina symtom. Ibland känner jag mig rikitgt förbannad. Och det med all rätt.


Mina anhöriga tycker också det är märkligt att jag inte får rätt medicin. Jag har även påpekat flera gånger när jag varit hos psykiatriken att jag behöver medicin mot denna fruktansvärda panikångesten, men då säger dom bara att det är beroendeframkallande. Då kontrar jag med att jag har INGEN missbruks problematik. Då har dom inget svar utan säger bara att jag får göra det bästa för att undvika panikångesten. J*vla vilket sjukt argument.


För jag kan inte göra så att jag inte får panikångest, för jag så fort jag vaknar kan jag ha panikångest! Hur ska jag då undvika den och min terapeut säger; gå emot din ångest och gör saker ändå! Hur f*n vill dom ha det?!


Nej, den dagen jag blir kvitt panikångesten, om den dagen nu kommer, ska jag be psykiatrin dra dit pepparn växer och göra en anmälan. Eller jag kanske borde göra det redan nu? EN anmälan alltså. Nu fick jag en bra idè. Jag ska ta reda på hur en gör en anmälan mot psykitrin, för obehandlad psykiskt tillstånd eller nåt liknande.


Då vet jag vad jag har att göra resten av den här dagen. Ta reda på hur en gör an anmälan och om det går att göra det. Men nu till nåt helt annat; mina tre bra saker som hände igår; 1. Var förbi min bästa vän, 2. Planerade hur jag ska gå tillväga med att måla en tekniskt krävande akvarell målning, 3. Lagade en god och nyttig middag.


Med det sagt önskar jag er alla en fin dag! :)

Kram på er

Av minkarusell - 31 december 2018 10:58

Jag och min sambo ska bli särbos. Jag längtar faktiskt tills jag får egen lägenhet. Men det är inte det enklaste nu förtiden. Så därför ska jag med hjälp av socialtjänsten skaffa en lägenhet, för med mitt psykiska mående kan dom hjälpa till så att jag får eget boende snabbare.


Men jag älskar min sambo enormt mycket, men just nu behöver jag eget för att få utvecklas. Jag behöver känna att jag kan vara självständig och klara av det vardagliga. För som det är nu så tar han mycket energi av mig. Han mår inte heller så bra. Han sprider en energi av likgiltighet. Han får igenting gjort. Hur mycket jag än stöttar honom. Och han vägrar söka hjälp! Så då är valet lätt - jag flyttar för att inte själv gå under.


För med min skörhet gör att jag påverkas väldigt mycket av dom jag har runt omkring mig. Så jag måste vara rädd om den lilla energin jag har. Jag måste ta hand om mig själv.


Det finns hur mycket som helst att skriva om hur min sambo mår, men jag pratar mycket om det med min terapuet och bästa vän så det är inget jag behöver "spy" ut här i bloggen. Kan bara säga att det började i våras med att han mådde sämre. Så det är ett tag, en lång period av att bita ihop, men nu får det räcka.


Nu ska jag brygga kaffe och ladda inför nyårs middagen, som blir endast med min sambo, men det är det som jag orkar med just nu.


Jag önskar er ALLA ett Gott Nytt År! :)

Kram till er

Av minkarusell - 26 december 2018 10:15

Lyckan sitter i. Jag känner ännu värmen från julafton. Igår hade jag väldigt lite ångest, så gott som inget. Dom dagarna känner jag nästan eufori. Att inte ha panikångest attacker är en otrolig skön känsla. Att lida av svår ångest är ett h*vete, för mig och även mina närstående.


Utåt sett ser jag ganska samlad ut, men när jag är hemma då jag mår som sämst är det extremt jobbigt. Jag ligger mest i sängen och försöker att andas lugnt och tänka positiva tankar. Jag tar tyvärr inga starka ångestdämpande, vilket gör att min kropp tar mycket stryk av mina panikångest attacker. Mitt hjärta är inte den bästa och jag får mycket värk. Det blir som en ond spiral. Så jag får blodtrycks medicin och tar receptfria värk tabletter som knappt ger någon effekt. Men jag är inte bitter. Jag försöker att inte bli arg på psykiatrin för att dom inte ger mig ångestdämpande mediciner förutom antihistamin tabletter. Nej, jag måste kämpa på!


Nog för att mina närstående inte tycker att jag får "rätt" hjälp alla gånger från psykiatrin. Det är svårt att komma in på en avdelning när jag mår riktigt dåligt och jag ges inte medicin som hjälper mig mot min panikångest/ångest. Men det är inte så mycket att göra nåt åt det.


Jag förstår ändå varför. Dom på psykiatrin vill att jag möter min ångest utan medicin när jag går i terapi och inläggning är nästan en omöjlighet för många människor pg a för lite resuser. Nej, fy f*n för politikerna som inte tillför mer resuser för psykiatrin och vården i allmänt. Men speciellt psykitarin är hårt ansatt. Säkert tufft även för dom som jobbar, när psyk vården inte räcker till för alla.


Och värre kommer det att bli. Det tror jag iaf. För fler och fler upplever att dom mår dåligt psykiskt. Så nån förändring måste ske snart! Annars kommer självmorden att öka drastiskt och fler leva i missär, där dom inte tar hand om sin hygien och äta ordentligt osv. Ojoj, vad vi har mycket tragiskt att vänta oss.


Men om vi hjälps åt mera och politikerna lägger mer pengar på psykkiatrin/vården kan det bara bli bättre. Men där är vi inte än. Fast jag har hoppet om det.


Det här blev ett lite längre inlägg, hoppas att ni tyckte det var värt att läsa. Skriv gärna en kommentar om ni vill det.

Jag önskar er alla en fin annandag jul! :)

Kram och ta hand om er

Av minkarusell - 25 december 2018 10:55

Jag är så otroligt tacksam över gårdagen, främst att fira den med min mamma, hennes man och min lillsyster, men även dom fina julklapparna. Att jag skulle få några underbart fina julklappar hade jag inte väntat mig. Men glad är jag över dom.


Så är det juldagen idag och jag och min sambo kommer att ta det lugnt, rå om varandra och äta gott. Jag känner verkligen stark kärlek mellan oss två, men även med mina nära och kära. Att jag får ha sådan tur!


Men dom som jag kämpar för att ska få en röst är dom utsatta och dom med psykisk ohäsa. Jag vill upplysa och få en att se med andra ögon på detta. Ni som läser min blogg vet ju om att jag har svår psykisk ohälsa, men försöker att hantera det så gott det går.


Med det sagt ska jag brygga kaffe och sen gå till min bästa vän. Ha en fin dag alla! :)

Kram på er

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se