Inlägg publicerade under kategorin Psykisk ohälsa

Av minkarusell - 8 oktober 2018 11:38

Panik. Inget ovanligt. Panikångest attackerna är ett rent h*vete trots att den är hos mig (nästan) varje dag. Den våldgästar mig trots att den verkligen inte är välkommen. Det blir aldrig lättare, känslan av att kvävas. En panikångest attack är ett tillstånd som pressar en till gränsen av vad man klarar av.


Jag funderar ibland hur f*n jag ska orka leva vidare med det här, har haft det i många år. Men dom senaste två åren har det varit outhärdligt. Varje f*bannade morgon/f.m!


Men jag måste klara av det och kämpa för att leva, panikångesten ska inte vinna över mig. Jag ska en dag bli kvitt den och "bara" ha lite ångest, för det är iaf hanterbart för mig.


Psykisk ohälsa är lika verklig som fysisk. Men ibland blir det bortförklarat som att det inte finns, trots att det gör det samt att det läggs en skam på en. Det tas inte alltid på allvar. Det är min upplevelse.


Det behövs en större förändring än vad som finns just nu. Människor ska inte behöva "smussla" att dom varit inlagd på psykiatrisk klinik. Nej, vi ska våga säga; jag låg inne på psyk. Istället för att säga att man varit på en sjukhus vistelse. Vad är det att skämmas för egentligen? Jag är en av dom fega. Jag vågar inte berätta till andra människor typ bekanta att jag varit inlagd på psyk. Jag är så rädd att bemöttas på ett förnedrande sätt, vilket jag faktiskt gjort några gånger.


Det är nog en rädsla eller okunskap om psykisk ohälsa som gör att en del människor bemötter en dåligt. Men jag tycker att i detta 2018 Sverige borde vi ha kommit längre i utvecklingen?!


Nog om detta "känsliga" ämne. Nu har panikångest attacken försvunnit, jag blir så glad. Idag ska jag stor städa lägneheten och vara i tvättstugan. Hoppas att ni har en fin dag alla! :)

Kram på er

ANNONS
Av minkarusell - 17 september 2018 10:41

Livet blir inte alltid som man tänkt det. För mig var det som dag och natt efter att jag insjuknade i svår psykisk ohälsa. Från att ha varit uttårriktad, lätt anpassa mig socialt, driven och ett brinnande engagemang att arbeta ideellt till; svårt för sociala sammanhang, svårt att lita på människor, rädd för att gå utanför dörren och dåligt självförtroende.


Jag har varit "nerdrogad" enligt mitt tycke en längre period, men senaste året har jag börjat att komma tillbaka till den gråa verkligheten. Vad det exakt beror på kan jag ju inte veta. Men en anledning kan vara att psykofarmakan ger mindre effekt, efter ha tagit nästan samma dos i 11 år. (En del medicner har jag slutat ta senaste året i samråd med läkarna). Om så är fallet så är det skrämmande att psykiatrin och läkarna får göra så. Förstöra eller snarare sätta mig i en dimma av mediciner. Jag menar visst jag insjuknade svårt men inte så att jag var till en fara för nån, så dom hade inte behövt sätta in så starka mediciner.


Jag har allt eftersom medicinerna blivit mindre effektiva börjat våga "utsätta" mig för situationer som jag tycker är jobbiga. Min terapuet som jag haft i ca 1½ år är också en bidragande orsak till att jag vaknat upp.


Psykofarmakan, trodde läkarna var ett skydd mot sämre mående, men i självaverket blev min verklighets uppfattning förrvrängd - allt var så underbart, ingen ondska existerade i världen. Men nu är jag i verkligheten, på både gott och ont. Men mest på det sunda sättet, för att det känns som att jag äntligen lever!


Att jag "plockade" bort mediciner förra året var för att jag ville få tillgång till mina känslor mer när jag skulle börja med terapin. Det var ett av mina bästa beslut som jag gjort. Nog för att jag blev golvad av ångesten första tiden, men nu är det på en nivå då jag kan stå ut med. Ja det var mitt beslut, men självklart med samråd av läkarna. Jag önskar att jag gjorde det tidigare. Men nu är nu, då var då som min terapuet brukar att säga.


Nu ska jag dricka en kopp kaffe med sambon. Hoppas att ni får en toppen dag alla! :)

Kram på er

ANNONS
Av minkarusell - 15 september 2018 10:47

Är jag ensam om mitt mående? Nej, det är jag inte men med alla mina symtom sammanlagt är jag ensam om. Ingen har exakt samma erfarenheter som mig som gör att mina innre demoner jagar mig dag till dag.


Jag hade inte rikitgt föreställt mig att leva mitt liv som jag gör nu. (Ni kan läsa i mitt förgående inlägg vilka planer jag hade för framtiden om ni vill). Som jag skrev; livet sattes på en stor paus knapp. Jag försöker att trycka på den knappen för att få tillbaka mitt liv och ett bättre mående men den verkar ha fastnat.


Jag skulle verkligen vilja få tillbaka energi och framåtanda. Oj, nu spelas en låt som passar mig perfekt vid detta tillfälle som jag skriver, "Nickelback - What are you waiting for?"!!! Jag har aldrig hört den förut. Jag får rysningar i hela kroppen, för vad väntar jag på, egentligen? Jo jag behöver bli kvitt mina dagliga panik ångest attackerna, men jag måste inse att det sitter bara i huvudet.


Nu blev jag taggat att gå emot ångesten mer! Jag måste vara stark.


Jag ska brygga mig en kopp kaffe och prata med sambon. Ha en trevlig dag alla! :)

Kram på er

Av minkarusell - 13 september 2018 14:53

Hela jag är en stor sorg, en sorg över mitt "gamla" jag. Men jag tror att sorgen över hur jag blivit är större för mina föräldrar. När jag insjuknade i psykisk ohälsa försvann jag.


När jag började med psykofarmaka blev det lite bättre, men det har tagit mig ca 11 år att vakan upp ur psykofarmakans dimma. Nu ser jag världen för vad den är. Inga rosa flummiga moln som stoppar min syn på världen, nej verkligheten är inte alltid så vacker och underbar som den var när jag började med medicin. Då blev allt så underbart och verklighets uppfattning försvann till att tro att världen är ett paradis för alla.


Att man få ge sån medicin till människor, det är helt fruktansvärt. Ja, min deppresion försvann men till vilket pris då?! Det är som om mina mediciner ger mindre effekt nu och det är till ett grått liv, men hellre det än att vara nerdrogad. Fy f*n vad arg jag är på psykiatrin! Dom kanske räddar liv, men är ett liv i en dimma värt att leva?


Det finns så mycket att reflektera över, men jag kommer aldrig att bli den jag var och jag tror att mina föräldrar tar mest stryk utav det.


Tänk er om ni;

hade en dotter som var självständig med bra själförtroende. Hon klarade av att ha att arbete och jobbade ideellt. Hon hade många vänner och hade ett stort socialt nätverk. Hon pluggade och efter studier skulle hon jobba ett tag för att sedan åka utomlands som volontär. Efter det skulle hon studera några år till. Hon hade stora framtids planer. Men hade redan ett bra fungerande liv.


Men så krossades allt! Allt revs sönder och livet sattes på en stor paus knapp.


Min fråga är; hur hade ni mått efter det som förälder? Jag har inga barn men hade jag haft det skulle jag gå sönder ganska mycket faktiskt. Så den stora sorgen har mina föräldrar över mig, trots att jag lever.


Ha en fortsatt fin dag alla och ta hand om er och var gärna en medmänniska idag! :)

Kram

Av minkarusell - 6 september 2018 11:44

Nu på morgonen var ångest nivån låg, men nu kommer den krypandes. Jag försöker att tänka bort ångesten. Att den inte existerar. Att den inte är välkommen.


Jag mådde så himla bra igår och jag njöt fullt ut. Det kommer att komma fler sådana dagar och det ser jag framemot. Jag har börjat tänka tvärtom mitt gamla sätt att agera mot ångesten. Jag låter den komma till mig för att sedan "bomba" den med positiva tankar och att den bara exiterar i mitt huvud och att den inte ska få vara där.


Jag bestämmer över hur mina tankar ska gå och jag bestämmer mig för att må bra. Inget/ingen ska förstöra för mig. Att tänka så här är inte enkelt, det tog mig ca 1½ år hos teraputen för att inse allt detta.


Nu ska jag äta lunch, ha en trevlig dag alla! :)

Kram på er

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se