Inlägg publicerade under kategorin Psykisk ohälsa

Av minkarusell - 7 november 2018 13:47

Jag har inte skrivit på boken på över en vecka. Jag har några ideèr men har bara inte satt mig ner vid datorn och skrivit. Jag behöver få ett ordentligt skrivar flow snart! För om ca ett år ska jag bli färdig med boken har jag bestämt. Sen kommer resan till att få den utgiven att börja.


Jag längtar tills boken är i min hand och jag kan sälja den. För det ska jag göra. Om jag skulle gå med vinst skulle jag ge en viss procent av den till hjärnfonden. För jag tycker att det borde forskas ännu mer kring hjärnan. Det är så många sjukdommar som beror på den. Den styr hela kroppen. Tänk att få bättre mediciner och kanske kunna förhindra en del sjukdommar och även hjälpa en att leva ett mer fungerande liv beroende på sjukdom.


För min del skulle det kunna innebära bättre medicin mot mina psykiska diagnoser. Det finns så mycket outforskat kring hjärnan. Jag hoppas en dag att vakna utan ångest samt mina andra psykiska symtom, som jag inte berättat om här på bloggen. Jag har nämligen andra symtom än panikångest som jag inte vill erkänna ens för mig själv. Dom diagnoserna gömmer sig i en låst kista långt ner under marken för andra att se.


Men nån gång kanske jag kommer att berätta om dom diagnoserna, eller hur jag egentligen har det inne i min hjärna. Den är komplicerad och jag vill ha det så "normalt" som möjligt, därför skriver jag inte om det på bloggen för att få vila lite från det. Så nu vet ni det.


Ha en fortsatt fin dag alla! :)

Kram på er

ANNONS
Av minkarusell - 7 november 2018 09:23

Jag var hos terapeuten igår. På en tisdag för ovanlighetens skull. Men det är för att jag ska till andningsenheten på fredag.


Det var väldigt givande hos terapeuten som vanligt. Jag pratade om saker som jag inte nämnt så mycket om förut. Jag fick lite klarhet. Men hur det kommer att gå får jag se. Ska försöka med tipsen som jag fick utav honom.


Ibland känns det som att jag aldrig vill sluta med terapin. Men samtidigt är ju målet att jag ska bli av med panikångesten. Om det blir så någon dag kommer jag nog känna ett stort tomrum. För jag har ju haft "min" terapeut i snart 2 år. Fast jag har ju min andra terapeut - min bästa vän & hon är en av mina själsfränder. Utan henne hade jag inte mått så bra som jag ändå kan må ibland.


Hon är en pussel bit i mitt liv som jag inte vill vara utan, samma när det gäller min sambo, lillasyster och familj. Sen att jag inte har så många vänner gör mig ingenting. Hellre en fågel i handen än tio i skogen, stämmer bra in på mig nuförtiden. Innan jag insjuknade i svår psykisk ohälsa för 11 år sen hade jag ett stort och brett socialt nätverk, men det är inget som jag behöver idag. Jag har inte behov av det just nu.


Men i framtiden kan jag behöva bygga upp ett större socialt nätverk och det kommer jag att göra om jag tex börjar att studera igen. Men än är jag inte där.


Hoppas att ni har en fin onsdag alla och ta hand om er! :)

Kram

ANNONS
Av minkarusell - 5 november 2018 08:59

Igår skrev jag två inlägg som enligt mig är två av dom bästa som jag skrivit här på bloggen. Först om "Den hårda offerkoftan" och lite senare om att hjälpa en människa in på psyk. Båda två viktiga ämnen som kan förändra livet för var och en.


Att lämna offer rollen speciellt som kvinna är befriande och stärkande men inte alltid så lätt. Att ta ansvar för sitt eget liv i alla lägen och inte falla tillbaka att det är så synd om en just för att en är kvinna. Om en fokuserar på det negativa och spelar det kortet att kvinnor i alla tider blivit förtyckta, så förstärker en den "verkligheten" istället för att; ja, jag är kvinna lika kompetent som vem som helst. Inte som män. Utan som vem som helst.


Det tycker jag är jämnställdhet. Att inte gemnföra sig med män. Att vi är olika och alla är unika men lika bra ändå.


Sen så ville jag få ut budskapet att hur viktigt det är som anhörig att söka hjälp åt en person som mår jätte dåligt psykiskt när denne inte förmår det själv. Vi måste hjälpas åt - tillsammans.


Hoppas att ni får en bra start på veckan och gör nåt du gillar lite extra mycket! :)

Kram på er

Av minkarusell - 4 november 2018 13:38

Jag har nyss kommit hem från min bästa vän och samtalet med henne gav mig så otroligt mycket. Vi pratade om att hur en hjälper en människa som mår dåligt psykiskt.


Vi pratade säkert två timmar om det. Vi kom fram till att när någon mår så dåligt att dom inte inser det själva måste en få in personen på psyk utan dennes tillåtelse. Fastän den som får in personen på psyk kommer att bli en "förädare". Det handlar ju om det bästa för den psykisk sjuka personen. Men det kan inte vara det enklaste att veta att den en får in på psyk kommer att bli arg eller ledsen. Det är ju för allas välmående. För att leva med en människa som mår extremt dåligt drabbar även dom i form av maktlöshet. Det är som sagt var det bästa för den personen samt dom anhöriga kan känna sig lugnare av att veta att personen får rätt hjälp.


Det är här är ett känsligt ämne, men det kan rädda liv. För hur skulle det kännas om personen som mår så dåligt psykiskt tog livet av sig? Veta att dom hade kunnat hjälpa personen med att få in dom på en psyk avdelning.


Det är vikitgt att ta sitt ansvar som anhörig tycker jag och går det ändå illa har en iaf gjort sitt bästa. Bara av att veta det är ett lugn i sig.


Med det sagt önskar jag er en fortsatt fin söndag! :)

Kram

Av minkarusell - 2 november 2018 10:19

Jag tappade bort mig själv för ca 11 år sen och trodde att jag aldrig mer skulle hitta tillbaka till mig själv. Men åren som gick tog jag mig sakta framåt. Jag fastnade någostans i mitten i flera år. Det var inte först när jag började i terapi för tredje gången hos en duktig terapeut som mina ögon öppnades för verkligheten. Den gråa.


Innan dess var jag så "hög" på olika mediciner som gjorde att jag såg verkligheten ur psykofarmakans dimma. Allting var så vackert. Men i samband med terapin slutade jag med en av medicinerna. Efter jag gjorde det blev min ångest värre, men jag fick så mycket mera tillbaka.


Jag fick tillbaka min inre röst, den glödande, brinnande lågan. Jag kan inte tacka min terapeut nog mycket.


Idag har jag terapi samtal klockan 13.00 men vet bara inte hur jag ska ta mig dit. Det är glas halt ute och det tar ca 50 minuter att promenera dit när det är torr asfalt. Så kan tänka mig att det tar minst en timme att gå dit nu, om inte ännu längre. Jag får ångest och är orolig att jag kommer att ramla om jag går. Jag ska nog meddela terapeuten att jag inte kommer idag.


Så idag ska jag bara ta det lugnt och kanske bjuda min bästa vän på lyx kladdkaka som jag bakade igår. Det låter som en bra plan tycker jag. ;)


Ha en rikitgt trevlig fredag alla och ta hand om er! :)

Kram

Av minkarusell - 1 november 2018 09:39

Jag önskar aldrig att jag är som någon annan eller ha det liv som nån annan har, men jag önskar ibland att jag aldrig blev psykiskt sjuk, eller fick psykisk funktionsnedsättning. Ja kalla det vad en vill. Men en del människor vill verkligen vara eller ha det liv en annan har.


Det är tråkigt att en del känner så, det är lika tråkigt som jag vill vara den jag var och ha det liv jag hade innan jag insjuknade i psykisk sjukdom. Det är som en stor sorg för mig. Jag har skrivit om den sorgen förut, men kan bara inte låta bli att återkomma till det.


Fast det här inlägget ska mest handla om varför en del vill ha ett helt annat liv än en redan har. Varför kan en inte vara nöjd. Varför har jag svårt att acceptera att mitt gamla liv är slut? Jag tror att det kan bero på en viss föreställning om hur livet ska vara. Att om man inte har det liv som media och snedvridna värderingar skapats, så duger en inte. En behöver/måste uppnå allt för att vara en "lyckad" människa, för annars är en ingen. Ingen som finns. För syns du inte finns du inte.


Det är så hemskt tycker jag. Jag brukar läsa olika livsstils bloggar, men känner aldrig att jag vill ha det så eller känner någon avund. Nej snarare tänker jag tillbaka på mitt liv som också var "lyckat" och vill bli mer som jag var då. Men varför inte bara acceptera att det kommer aldrig att hända. Men då sitter jag fast i det liv jag egntligen inte vill ha. Oj, nu blev det känsligt. Men det är lite så det är.


Jag är självklart väldigt tacksam över det liv jag har nu. Men när jag smakat på det mer spännande livet, vill jag bara ha mer. Men så insjuknade jag i svårt psykisk ohälsa och drömmen om mitt liv sprack.


Jag vill inte att andra ska tycka synd om mig, för det gör jag så bra själv. ;) Utan jag kände bara för att dela med mig om mina innersta tankar.


Ha nu en rikitgt fin dag alla och kom ihåg att du är värdefull precis som du är! :)

Kram på er

Av minkarusell - 15 oktober 2018 09:17

Jag är för feg. För feg för att prata helt öppet om min psykiska ohälsa. Jag vill berätta om den många gånger, men jag låter oftas bli. Varför kan man ju undra, med tanke på att jag haft det i ca 11år.


Många av mina kompisar och bekanta, samt en del släktingar anar att jag har psykisk sjukdom. Det är så svårt, men borde inte vara det. Till dom nära och kära som jag berättat till om mina diagnoser blir jag väl bemött och dom har sagt att dom redan förstått det.


Men till alla andra har jag sagt att jag är sjukskriven och ibland att jag är det pg a psykisk ohälsa. Varför är jag så rädd egentligen? Jag har sagt till min mamma att hon får berätta till släkten att jag är sjuk, för det anar dom ändå. Inget som man ska dölja och bortförklara. Dom förstår ju bättre då, varför jag inte alltid dyker upp på släkt middagar, kalas osv.


Min kära lillasyster som är endast 11år (det är 24år mellan oss) är ju som uppvuxen med min psykiska ohälsa. När jag är hemma över en helg eller så, brukar jag lägga mig och vila ganska ofta under dagen/kvällen. Det tycker inte hon är konstigt alls. När jag varit inlagd på psyk, då hon var bara några år, frågade hon mig om jag bor där? Jag svarade bara att jag var där tillfälligt för att jag inte mådde så bra.


Hon är en underbar person min lillasyster! Hon har en härlig humor och säger ofta till mig att hon älskar mig precis som jag är. Jag öser även till henne mycket kärlek. Vi pratar ibland när vi är själva om hur hon mår och att man ska behandla andra människor som man själv vill bli behandlad. Jag tror att hon uppskattar dom samtalen.


Men åter igen till våga bryta tystanden. Hur man gör är faktiskt enkelt - man pratar om den. Men jag är personligen väldigt rädd hur andra ska ta de. Men jag ska försöka att inte tänka att hur andra reagerar det är deras känslor och tankar, jag ansvarar inte för det. Jag ansvarar bara för mina egna känslor och handlingar.


Så nu j*klar ska jag våga bryta tystnaden mer ofta. För psykisk sjukdom är lika verklig som fysiska sjukdomar. Inget konstigt alls. Inget man valt själv. Nej, jag ska krossa myten och/eller stigmatiseringen kring psykisk ohälsa.


Hoppas att ni får en toppen dag alla! :)

kram på er

Av minkarusell - 14 oktober 2018 10:12

Ja hur gick det igår? Det blev varken att städa eller skriva. Jag umgicks med min bästa vän, färgade håret samt såg film med sambon på kvällen.


Idag ska jag göra nåt produktivt. Men först ska jag vakna till, jag sov ganska bra faktiskt, det är inte ofta som jag gör det. Jag har otroligt nog sovit bra sedan torsdag. Jag tror att det bidrar till att jag inte haft nån panikångest attack på några dagar. Helt underbart!


Det var allt jag hade på hjärtat just nu. Ha en fin söndag alla! :)

Kram på er

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se