Inlägg publicerade under kategorin Psykisk ohälsa

Av minkarusell - 31 december 2018 10:58

Jag och min sambo ska bli särbos. Jag längtar faktiskt tills jag får egen lägenhet. Men det är inte det enklaste nu förtiden. Så därför ska jag med hjälp av socialtjänsten skaffa en lägenhet, för med mitt psykiska mående kan dom hjälpa till så att jag får eget boende snabbare.


Men jag älskar min sambo enormt mycket, men just nu behöver jag eget för att få utvecklas. Jag behöver känna att jag kan vara självständig och klara av det vardagliga. För som det är nu så tar han mycket energi av mig. Han mår inte heller så bra. Han sprider en energi av likgiltighet. Han får igenting gjort. Hur mycket jag än stöttar honom. Och han vägrar söka hjälp! Så då är valet lätt - jag flyttar för att inte själv gå under.


För med min skörhet gör att jag påverkas väldigt mycket av dom jag har runt omkring mig. Så jag måste vara rädd om den lilla energin jag har. Jag måste ta hand om mig själv.


Det finns hur mycket som helst att skriva om hur min sambo mår, men jag pratar mycket om det med min terapuet och bästa vän så det är inget jag behöver "spy" ut här i bloggen. Kan bara säga att det började i våras med att han mådde sämre. Så det är ett tag, en lång period av att bita ihop, men nu får det räcka.


Nu ska jag brygga kaffe och ladda inför nyårs middagen, som blir endast med min sambo, men det är det som jag orkar med just nu.


Jag önskar er ALLA ett Gott Nytt År! :)

Kram till er

ANNONS
Av minkarusell - 26 december 2018 10:15

Lyckan sitter i. Jag känner ännu värmen från julafton. Igår hade jag väldigt lite ångest, så gott som inget. Dom dagarna känner jag nästan eufori. Att inte ha panikångest attacker är en otrolig skön känsla. Att lida av svår ångest är ett h*vete, för mig och även mina närstående.


Utåt sett ser jag ganska samlad ut, men när jag är hemma då jag mår som sämst är det extremt jobbigt. Jag ligger mest i sängen och försöker att andas lugnt och tänka positiva tankar. Jag tar tyvärr inga starka ångestdämpande, vilket gör att min kropp tar mycket stryk av mina panikångest attacker. Mitt hjärta är inte den bästa och jag får mycket värk. Det blir som en ond spiral. Så jag får blodtrycks medicin och tar receptfria värk tabletter som knappt ger någon effekt. Men jag är inte bitter. Jag försöker att inte bli arg på psykiatrin för att dom inte ger mig ångestdämpande mediciner förutom antihistamin tabletter. Nej, jag måste kämpa på!


Nog för att mina närstående inte tycker att jag får "rätt" hjälp alla gånger från psykiatrin. Det är svårt att komma in på en avdelning när jag mår riktigt dåligt och jag ges inte medicin som hjälper mig mot min panikångest/ångest. Men det är inte så mycket att göra nåt åt det.


Jag förstår ändå varför. Dom på psykiatrin vill att jag möter min ångest utan medicin när jag går i terapi och inläggning är nästan en omöjlighet för många människor pg a för lite resuser. Nej, fy f*n för politikerna som inte tillför mer resuser för psykiatrin och vården i allmänt. Men speciellt psykitarin är hårt ansatt. Säkert tufft även för dom som jobbar, när psyk vården inte räcker till för alla.


Och värre kommer det att bli. Det tror jag iaf. För fler och fler upplever att dom mår dåligt psykiskt. Så nån förändring måste ske snart! Annars kommer självmorden att öka drastiskt och fler leva i missär, där dom inte tar hand om sin hygien och äta ordentligt osv. Ojoj, vad vi har mycket tragiskt att vänta oss.


Men om vi hjälps åt mera och politikerna lägger mer pengar på psykkiatrin/vården kan det bara bli bättre. Men där är vi inte än. Fast jag har hoppet om det.


Det här blev ett lite längre inlägg, hoppas att ni tyckte det var värt att läsa. Skriv gärna en kommentar om ni vill det.

Jag önskar er alla en fin annandag jul! :)

Kram och ta hand om er

ANNONS
Av minkarusell - 25 december 2018 10:55

Jag är så otroligt tacksam över gårdagen, främst att fira den med min mamma, hennes man och min lillsyster, men även dom fina julklapparna. Att jag skulle få några underbart fina julklappar hade jag inte väntat mig. Men glad är jag över dom.


Så är det juldagen idag och jag och min sambo kommer att ta det lugnt, rå om varandra och äta gott. Jag känner verkligen stark kärlek mellan oss två, men även med mina nära och kära. Att jag får ha sådan tur!


Men dom som jag kämpar för att ska få en röst är dom utsatta och dom med psykisk ohäsa. Jag vill upplysa och få en att se med andra ögon på detta. Ni som läser min blogg vet ju om att jag har svår psykisk ohälsa, men försöker att hantera det så gott det går.


Med det sagt ska jag brygga kaffe och sen gå till min bästa vän. Ha en fin dag alla! :)

Kram på er

Av minkarusell - 23 december 2018 09:29

Igår när jag och min sambo skulle gå till affären var jag tvungen att stanna och spy. Det var panikångesten som grep tag om mig. Den fick mig att spy två gånger direkt efter varann.


Men jag drack lite vatten som jag hade i en flaska i väskan och fortsatte sen mot affären. Det som inte dödar en stärker en, eller hur?! Nej, så är det ju inte tycker jag. Jag blir ibland skörare av att må dåligt, men till slut ska jag bli kvitt panikångesten och leva mitt liv som jag vill. Men det tar tid. Jag är hos terapeuten en gång i veckan och har varit det i två års tid och det har INTE blivit bättre. Men skam den som ger sig.


Det "enda" som blivit lite bättre utav terapin är att jag inte tar på mig skulden för en massa skit. Utan jag vet att en del saker som skett var inte mitt fel. Men annars är jag fortfarande på ruta 1 med panikångesten/ångesten.


Ibland vet jag inte hur länge till jag ska orka leva mitt liv såhär, men då tänker jag på välsignelsen att ha tak över huvudet och mat för dagen. Det hjälper mig ganska bra av att tänka så.


Ha en fin fjärde advent och ta hand om er! :)

Kram

Av minkarusell - 17 december 2018 16:48

Bara för att jag har svår psykisk ohälsa betyder det inte att jag är mindre intektuell. Nog för att jag känner mig det ibland. Mina tankar går trögare utav mediciner som jag tar. Före jag började med mediciner så hoppade tankarna fram och tillbaka, snabbt och tvärt. Med en kommentar som kom direkt om det behövdes.


Idag går allt så långsamt och jag tappar orden ibland, men det är tyvärr en biverkan från medicinerna och det är inget jag kan göra nåt åt. För medicinerna är livsviktiga för mig.


Fast en av mina mediciner kan jag nog säkert dra ner dosen på. Men det väntar jag med till våren. Då ska jag prata med psykiatrikern och sänka dosen i samråd med honom/henne. Jag blir ju inte frisk, men jag kanske skulle få tillbaka lite av mitt kvika tänkande. Det är iaf värt ett försök.


Ha en fortsatt trevlig dag alla! :)

Kram på er

Av minkarusell - 23 november 2018 16:30

Det känns lite lugnare nu. Men det kanske bara är lugnet före en ny storm? Jag måste slappna av mer, men vet bara inte hur. För jag vill inte dricka alkohol, som är avslappande för mig, utan jag får vänta tills jag är mer stabil. Så det beslutet är nog ganska bra.


Jag har ångest dämpande medicin, antihistamin som är för bl a allergier, men den gör knappt nån verkan alls. Det känns som om jag knaprar sockerpiller. Så jag ska nog skippa att ta mer än en tablett om dagen. Jag ska ta en på morgonen tillsammans med mina andra mediciner.


Jag tar starka psykofarmaka mediciner, som jag måste ta för att kunna ta mig upp ur sängen, klä på mig, laga mat osv. För utan dom blir jag sängliggandes, orkar inte duscha (bryr mig inte om nånting). Så för mig är medicinerna livsviktigt.


Dessutom tar jag blodtrycksmedicin, levaxin (för låga nivåer av sköldkörtelhormoner) och omeprazol för halsbränna. Så jag har som ett litet apotek hemma. Skämt och sidå, men det är så det är.


Ha en fortsatt fin dag alla! :)

Kram på er

Av minkarusell - 22 november 2018 09:50

Igår var jag på samtals terapi på psyk. Det var väl behövligt. Nog för att jag har min sambo och min bästa vän som är utmärkta lyssnare och rådgivare. Men en del saker vill jag inte ta med dom. Så att få prata med terapeuten var så härligt!


Men det är ca 1½ vecka bort till nästa samtal. Hur ska jag klara mig när jag går igenom skit? Nåväl jag får prata med min sambo och min bästa vän. Dom kan stötta mig bra.


Jag har gått i två år till denna terapeut och det känns som om jag aldrig blir "färdig" med terapin. Jag har mycket i bagaget och just nu strömmar det in jobbiga saker. Suck, när jag är färdig med terapin vet jag helt enkelt inte. Men han har några år kvar till pensionen. Vilket han sagt och skämtat lite. Så jag hoppas verkligen att det blir bra med mig tills dess. För han är otroligt värdefull för mig. Han är den personen med mest kompetens av dom terapeuter jag gått hos. Inte bara bra kemi mellan oss utan han vet vad han pratar om. Han har lång erfarenhet inom olika delar av psykiatrin.


Jag vill att jag en dag ska kunna säga; nu j*vlar är jag fri ångesten. För att leva med den hjäper inte mig. Jag har ju försökt i många år och den begränsar mig till ett fungerande "normalt" liv. Men jag är optimsiskt att komma till det livet. För jag vill bli frisk för att kunna gå ut själv, träna på gym, jobba osv. Ibland slås jag av tanken att det kommer aldrig hända, men försöker att ignorera den.


Så min terapeuet gör ändå ett bra jobb, han har fått mig att tänka på gamla händelser på ett helt annat sätt. Gett mig nya perspektiv. Jag har mycket att tacka honom för.


Hoppas att ni får en toppen dag alla! :)

Kram på er

Av minkarusell - 17 november 2018 09:57

Det var längesedan jag skrev ett inlägg enbart om min panik ångest. Det känns riktigt bra och så ska jag fortsätta. Visst nån gång kanske jag nämner vilket h*vete det är, som jag har nästan varje dag.


Istället skriver jag allmänt om min psykiska ohälsa och hur jag upplever att andra med psykisk ohälsa kan ha det, för att medvetandegöra. För jag vill verkligen krossa tystnaden och berätta hur en som anhörig kan ha det också och hur en kan göra i olika situationer. För jag har inte enbart mina psykiska besvär, utan har även andra i min omgivning som har det.


Så jag har det båda sidorna. Inte så att jag tycker synd om mig själv för det, men det kan en del dagar vara extra jobbigt. Så smärtsamt att jag måste vara starkare än andra.


Tänk er att ni bär på en tung ryggsäck, men måste fortsätta gå framåt. Efter vägen behöver en medvandrare få hjälp att bara dennes ryggsäck, så du spänner fast även den på din rygg, det känns då som om ryggen ska knäckas av. Men ni fortsätter att gå framåt, men ibland ramlar ni baklänges. För att sedan lämna tillbaka den andres ryggsäck en liten stund. Och så fortsätter det. OM och om igen.


Men ni gör det utav kärlek. Kärlek är det starkaste vi har. Vi måste lära oss att kärlek kommer en långt med.


Fast nu för tiden, ja det låter som att jag är jätte gammal, men i alla fall så ger människor upp så lätt nu tycker jag. Minsta lilla motgång, vad det än gäller, så byter en riktning eller lämnar en relation. För vi "måste" ju tänka på oss själva. Det är det som är problemet. Vi ger upp för lätt.


Det finns ju andra skyddsnät nu, allt förs över till psykistrin, äldreboenden osv. Vilket kan vara bra ibland. Men varför inte hjälpas åt mera. Fast då är det ju så att ingen har TID. Vad är tid egentligen när det gäller ett människas liv?!


Ja det finns mycket att reflektera över det. Men jag stoppar mig där. Jag kommer att skriva om vad tid är för en människa liv en annan gång.


Hoppas att ni får en fin lördag alla! :)

Kram på er

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se