Inlägg publicerade under kategorin Psykisk ohälsa

Av minkarusell - Tisdag 29 jan 11:08

Igår var en tyngd lagt över mig. Jag var helt utmattad, eller det är jag nästan varje dag. Jag låg mest bara i sängen. Tankarna snurrade omkring i huvudet. Jag har tre av mina nära som har det jobbigt på olika sätt. En är inlagd på psyket, en annan har en okänd sjukdom (ligger inne på sjukhus och utreds) och den tredje är väldigt sjuk av sin sjukdom.


Jag är maktlös. Men jag måste koppla bort alla negativa och jobbiga tankar om jag ska orka leva ett bra liv. Men det är så svårt, eftersom mina nära mår så dåligt. Förutom det så har jag mina psykiska diagnoser, som inte gör livet så enkelt. Jag måste stålsätta mig nu. Jag har många vardagliga saker som behöver göras, tvätta, städa, laga mat och sköta min hygien. Men allt bara faller.


Jag vet inte hur jag ska orka? Jag vet inte när det är för mycket så att jag behöver läggas in? Jag ringer till psyk ibland men får inte någon sängplats, dom säger bara att det är fullt. Och det är varje gång som jag ringt under två år tid! Det är väldigt tråkigt. Jag känner hur frustrationen bygger upp ilska. Men det hjälper inte att bli arg. Det enda jag kan göra är att vila, vila och vila samt se mitt hem förfalla. Så j*kla sjukt!


Kommunen måste lägga pengarna på psykiatrin snarast, för jag vet att det är fler än mig som inte kommer in på psyket och får inte den vård som personen behöver. Det är hemskt.


Jag ska brygga en kopp kaffe nu och prata lite med min sambo. Ha en fin dag alla och ta hand om er! :)

Kram

ANNONS
Av minkarusell - Lördag 26 jan 11:12

Det gick ovanligt bra att handla mat igår. Men nu är det inte det som jag skriva om, utan om terapin jag går i verkligen passar mig och får mig att göra framsteg?!


Ibörjan gav mig terapin väldigt mycket. Jag löste några knutar och förstod att det inte var mitt fel. En del minnen avdramatiserades. Men nu efter lite mer än två år hos samma terauept (han är otroligt skicklig) känns det som om jag bara stampar på samma ställe hela tiden. Nya minnen dyker upp också, det tar tamme f*n aldrig slut! Men ändå känns det som om jag aldrig kommer att bli "färdig". Två år och det som det gett mig är MER ångest. Visst det är ju inte konstigt med tanke på att jag pratar om jobbiga saker en gång i veckan, men nu dom senaste två månaderna har jag bara träffat terapeuten två gånger!


Men ändå härjar panikångesten/ångesten med mig. Jag vet bara inte hur länge till jag ska orka ha det så här? Jag får INGEN medicinsk hjälp från psykiatrin. Vilket jag tycker är helt j*vla sjukt! Och dom veckor som det känns extra outhärdligt ringer jag psykjouren och vill lägga in mig, men då säger dom bara; lägg dig och vila och prata med sambon. Men när jag redan gjort det och det inte hjälper mig, varför får jag inte komma in på psyk då???


Jag tror att det handlar om för lite resuser. En avdelning har dom ju stängt för nåt år sen och efter det är det jätte svårt att få läggas in. Varför satsas det så lite på psykitrin? Fler och fler lider av psykisk ohälsa, men då beslutar sig kommunen för att stänga ner en avdelning, hur tänker dom?! Det skulle jag verkligen vilja ha svar på.


Men åter till mig och min medicinering. Varför skriver dom inte ut ångestdämpande? Beroendeframkallande - ja, men jag har INGEN missbruksproblematik. Och när alla andra mediciner inte hjälper mot panikångetsen borde det kunnas skrivas ut, jag har ju haft det så länge. Så det är ju inte fösrta bästa utgången, nej det skulle kännas som om jag blir befriad från tortyr OM jag skulle bli av med panikångesten med en tablett.


Jag ska nog boka en ny tid till en psykiatriker och se om denne kan hjälpa med att skriva ut BRA ångestdämpande medicin. För nu får det f*n vara nog.


Det här blev ett litet argt inlägg, men vill bara upplysa hur det kan funka med psykiatrin, när den är som sämst.


Jag önskar er alla en fin dag!

Kram på er och ta hand om er

ANNONS
Av minkarusell - Fredag 18 jan 10:54

Det är som mossa i min hjärna nu. Jag kan knappt tänka klart. Som jag skrev igår, det är sämre med mitt psykiska mående än vad jag trodde. Jag tror att det är värre nu än vad det var när jag kom ut från psyket första gången. Då jag faktiskt kunde jobba nästan en hel tid på ett äldreboende efter bara 2-3 månader.


Men nu - nej aldrig. Jag minns när det blev mycket värre för mig...jag bodde ihop med en kille i ca ett år (detta var för ca 10 år sen) och han sa till mig att du är ju så frisk att inte behöver du äta medicin. Så jag slutade att ta mina mediciner (jag hade ingen fast kontakt med psykiatrin vid det tillfället). Jag började att må sämre efter nån vecka och det forsatte till att jag till slut la in mig själv på psyk. Han gjorde slut och det resulterade att jag var ca 3-4 månader på psyket.


Jag fick självklart direkt ny medicinering. Men det tog några 1½ månad innan dom gav effekt. Och när jag var där så fick jag reda på av en annan patient att det fanns nåt som hette boendestöd och tänkte att det kanske var nåt för mig. Jag fick göra en utredning och jag fick egen lägenhet kopplat till ett boendestöd. Vilket var jätte bra.


Jag hade boendestöd i några år som jag sen gick över till det mobila stödteamet. För att mitt psykiska mående var mycket bättre. Jag flyttade ihop med en ny kille och mådde jätte bra. Men efter vi bott ihop i ca två år började jag att må mycket sämre, så i ca ett år har det varit jobbigt men en rejäl försämring senaste halvåret. Så därför behöver jag eget boende med hjälp och stöd från kommunen. Jag känner mig som en enorm belastning för min sambo och mina närstående. Min bästa vän stöttar mig när det gäller att få boendestöd, men min sambo känner mer som att det är ett misslyckande.


Men nu blir det såhär. Det blir det bästa för alla inblandade. Så nu på måndag påbörjas utredningen. Och på tisdagen har jag tid hos terapeuten, vilket är passande.


Så nu vet ni mera om mig och mitt liv som det varit. Ha en fin dag alla! :)

Kram på er

Av minkarusell - Torsdag 17 jan 19:17

Jag vet en ska inte jämnföra sig med andra, men, idag ska gjorde jag det och det var inte en rolig upptäckt. Jag ska förklara bättre av hur jag jämnförde mig med en bekant till mig.


Jag var på väg från min bästa vän och stötte på en gammal bekant till mig, hon har likt mig psykisk ohälsa av en svårare grad. Och nu kommer det till det jobbiga; jag upplevde henne som piggare och stabilare än mig! Vi följdes åt en bit på gångvägen och hon tittade på mig lite konstigt och sa sen att jag får ha det så bra. Jag kanske "inbillade" mig att jag var i sämre skick än henne, men nej det var jag faktiskt. Jag kunde knappt ha ett normalt samtal med henne, jag sluddrade med orden och viste inte vad jag skulle säga. Det var rikitgt otäckt.


När jag kom hem kände jag tårarna komma och gick och la mig och vila efter en liten stund. Ångesten växte. Jag känner hur allting bara rasar framför mig. Marken känns ostadig och jag orkar inte sitta uppe utan ligger mest och vilar i sängen. Det gör jag ju nästan varje dag.


På måndag har jag möte med en kvinna från kommunen och hon ska göra en utredning angående vilket stöd som jag behöver från kommunen när jag ska skaffa en egen lägenhet. Jag är så rädd för att det ska bli ett gruppboende? Men hoppas på ett boendestöd där jag har egen lägenhet med ett ordentligt kök osv. Men innerst inne känns det som om jag behöver väldigt mycket stöd. Jag klarar knappt av att gå ut själv, rädd för en massa saker, rädd för att vara själv i lägnenheten i längre perioder.


Tänk att det gått så långt i mitt psykiska mående. Jag tror mig veta orsakerna. Men vill inte gå in på det.


Jag är ju ganska intellektuell men det betyder INTE att jag inte behöver stöd från kommunen. Jag behöver nog mer stöd än vad jag egentligen vill erkänna. Sorgligt men sant.


Men jag tar en dag i taget. I kväll blir det att se film och unna mig popcorn, jag hoppas att ni har en fin kväll alla och ta hand om er!

Kram

Av minkarusell - Onsdag 16 jan 10:55

Så nu är det en ny dag. Jag välkommnar den och hoppas att jag får det lugnt utan panikångest. Idag ska det bli en bra dag. Det är mina förhoppningar.


Igår funderade vad som gör att jag har det så här och kom fram till att jag drar upp jobbiga saker som hänt mig hos terapeuten varje fredag så inte konstigt att jag mår dåligt. Mina sår får ju aldrig läka helt. Men det är ju ett måste ändå. För om jag avslutar terapin nu, kommer det att gamla minnen att spöka för mig lite senare i livet och då måste jag börja om med terapin. Inget som jag vill.


Jag vill tömma allt mitt bagage nu för att sedan bygga upp mig på nytt. Jag kommer efter allt som hänt mig bli starkare än någonsin. Inget kommer att välta ner mig igen. Men stresskänsligheten får jag nog leva med. Men panikångesten/ångesten kommer att försvinna så fort jag lärt mig acceptera mina trauma. Så fort allting avdramatiseras.


Idag känner jag mig mer peppad, det kanske märks på hur jag skriver? Jag ska stålsätta mig och inte ge upp den här fina dagen mot panikångesten. Nu kom jag på en liten ordlek om ordet ångesten, den är så här; ånge + sten. Den är som en ånga (det som varit, som inte går att ta på) som tynger ner en likt en sten. Ja så är den för mig. Och tillsätter en panik - ja då blir ångan och stenen värre. En faller djupare ner. Min hjärna funkar lite annorlunda, men jag tycker att det är en bra beskrivning.


Jag har fem traumatiska minnen/upplevelser och dom vill jag inte gå in på här, men jag har "döpt" dom i fem olika ord, mest för att jag ska komma ihåg att berätta dom till terapeuten nån gång. Dessa är orden; het potatis, stenar, knän, skrik och källare. Alla olika minnen.


Usch, så hemskt det låter, men det är så det är för mig. Alla dessa minnen måste jag få berätta om till min terapuet för att avdramatisera händelserna. För nån gång ska dom vistas i ljuset och inte gömd i en låda. Men det blir allt eftersom, inte allt på en gång.


Det känns redan bättre att skriva om detta. Nu ska jag dricka en kopp kaffe med min sambo. Jag önskar er alla en rikitgt fin dag! :)

Kram på er

Av minkarusell - Tisdag 15 jan 17:44

Idag har panikångesten och ångesten lekt med mig nästan hela dagen...det är andra panikångest attacken som jag har nu. Jag harklar och hostar och det känns som om jag ska kvävas. Ibland blir den känslan för mycket så jag spyr, men inte idag. Jag vägrar låta paniken vinna över mig!


Så den här dagen har varit mörk för mig, men snart är den över, som jag längtar. Imorgon har jag inget speciellt att göra, det blir nog bara att ta det lugnt, kanske måla en tavla eller skriva på min bok.


Just nu känner jag mig så sårig inombords...jag önskar att få bli läkt nån gång. Men varje vecka på fredagar hos terapeuten drar jag upp skit som hänt och såren får aldrig en chans att läka. När ska detta elände ta slut?! Finns det nåt slut på det eller får jag bara acceptera allt och leva med det?! Blir jag fast med min panikångest resten av livet?! Jag vet ärligt inte hur jag ska orka leva så här livet ut?


Jag har ju levt med panikångesten i många, många år och nåt år var det ganska lugnt för att sedan komma tillbaka ännu värre. Ska det vara så?!


Nej, nu avslutar jag mitt inlägg med att önska er alla en fin kväll och ta hand om er!

Kram

Av minkarusell - Måndag 14 jan 09:24

Jag har idé torka. Jag har sen i fredags ingen anning om vad jag ska skriva om här på bloggen? Men jag kan kort sammanfatta vad jag gjort i helgen, bara för att ha nåt att skriva om...


I fredags var jag hos terapeuten som var ett otroligt bra samtal, hade ju haft ett "ofrivilligt" uppehåll i ca 1 månad. Sen så tog jag det bara lugnt hemma. På lördag var jag förbi min bästa vän. Och igår på söndag var jag och min sambo i tvättstugan. Så intressant helg hade jag. Men jag trivs med det lugna tempot. Jag klarar inte av när det blir för mycket att göra. Jag blir så stressad och får lätt panikångest/ångest. Så därför behöver jag det lugnt omkring mig, men det vet ni redan ni som läser min blogg.


Men jag tänkte bara berätta igen om när jag var i tonåren och ung vuxen älskade jag att ha många bollar i luften och det skulle gärna vara ett högt tempo. Jag var driven, uttåtriktad och hade ett stort socialt nätverk. Jag hade som sagt var många drömmar. Men när jag insjuknade i svår psykisk ohälsa när jag var 24 år blev jag helt annars. Helt tvärtom faktiskt.


Alla mina drömmar gick förlorade. Fanns nästan inget av mitt "gamla" jag kvar. Men för att vara lite optimistisk så känner jag mig mer och mer pigg i tankarna igen. När jag skriver på bloggen känner jag mitt gamla jag titta fram lite grann. Men annars så är det mer trögtänkt och jag är rädd för allt möjligt, typ att gå ut själv.


Jag har inga ambitioner att bli som jag var förut, för det är för höga mål att komma tillbaka till. För mycket att kämpa mig dit. Det jag kämpar för nu är att våga göra "normala" saker". Och eventuellt bli kvitt min panikångest/ångest.


Detta inlägg blev kanske nästan en kopia av min presentation, men jag kände bara för att skriva om det igen. Det är lite av en slags terapi för mig. Men hoppas att ni gillade att läsa om det.


Jag önskar er alla en fin dag och ta hand om er! :)

En stor kram

Av minkarusell - Söndag 6 jan 11:23

Jag plågas av hemska minnen. Varför blir det aldrig bättre? Visst för några år sen var det faktiskt mycket värre. Då vakande jag minst fem dagar i veckan av panikångest och spydde minst tre gånger i veckan av panik eller "vanlig" ångest. Nu har jag kankse två mardömmar i veckan och spyr ca 2-3 gånger per månad. Så en förbättring är det ju, men det kan bli bättre. Det är nog så jobbigt som det är.


När jag sluter mina ögon kommer hemska minnen fram oavsett om det är på dagarna då jag vilar eller på kvällen när jag ska sova. Dom spelas upp som en j*kla psykologisk thriller. Inget som jag önskar att någon ska lida utav, men jag är tyvärr inte ensam om detta. Och ingen fungerande medicin får jag mot detta. Nej, hellre ska jag plågas. Det är tortyr! Men jag blir inte tagen på allvar av psykiatrin. Inte ens min terapeut verkar höra vad jag säger och berättar om mina symtom. Ibland känner jag mig rikitgt förbannad. Och det med all rätt.


Mina anhöriga tycker också det är märkligt att jag inte får rätt medicin. Jag har även påpekat flera gånger när jag varit hos psykiatriken att jag behöver medicin mot denna fruktansvärda panikångesten, men då säger dom bara att det är beroendeframkallande. Då kontrar jag med att jag har INGEN missbruks problematik. Då har dom inget svar utan säger bara att jag får göra det bästa för att undvika panikångesten. J*vla vilket sjukt argument.


För jag kan inte göra så att jag inte får panikångest, för jag så fort jag vaknar kan jag ha panikångest! Hur ska jag då undvika den och min terapeut säger; gå emot din ångest och gör saker ändå! Hur f*n vill dom ha det?!


Nej, den dagen jag blir kvitt panikångesten, om den dagen nu kommer, ska jag be psykiatrin dra dit pepparn växer och göra en anmälan. Eller jag kanske borde göra det redan nu? EN anmälan alltså. Nu fick jag en bra idè. Jag ska ta reda på hur en gör en anmälan mot psykitrin, för obehandlad psykiskt tillstånd eller nåt liknande.


Då vet jag vad jag har att göra resten av den här dagen. Ta reda på hur en gör an anmälan och om det går att göra det. Men nu till nåt helt annat; mina tre bra saker som hände igår; 1. Var förbi min bästa vän, 2. Planerade hur jag ska gå tillväga med att måla en tekniskt krävande akvarell målning, 3. Lagade en god och nyttig middag.


Med det sagt önskar jag er alla en fin dag! :)

Kram på er

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se