Inlägg publicerade under kategorin Mina dikter

Av minkarusell - Fredag 14 juni 09:29

Jag bjuder er på en kort dikt.


Förlamade känslor.

Allt är bra, eller?

Ingen kommer åt mig längre.

Jag är stark.

Jag lever i kärlek och trygghet.


Jag har som sagt var hittat tillbaka till min tro, den hjälper mig otroligt mycket. Jag älskar livet igen och det är mycket tack vare Gud. Jag har varit förlorad i mina panikångest attacker. Men sen jag började be till Gud för ca en månad sen har många bitar fallit på plats. Jag underskattade tron till Gud länge och när jag började att be var det som att hitta hem.


Hoppas att ni får en toppen dag alla! :)

Kram på er <3

ANNONS
Av minkarusell - Tisdag 21 maj 13:00

Det var länge sedan jag skrev en dikt, så här kommer en:


Saknar dig som om du vore död.

Tårarna jag fäller är fyllda med

kärlek för dig.

Du finns, du lever.

Men avståndet mellan oss är stor.

Vet inte vilket som är värst;

du bor långt bort,

eller

vi har tappat den nära kontakt

som vi hade?

Du är för alltid

min pappa.


Jag saknar honom så mycket. Att det gör ont. Han betyder så mycket för mig men av någon anledning så har vi inte samma fina kontakt som förut. Jag klandrar mig själv. För när jag mår sämre psykiskt så stötter jag bort honom och jag vet inte varför det är så? Men våran relation kan vi alltid bygga upp igen.


Så nu har jag fått ut dom känslorna. Ha en fortsatt trevlig dag alla! :)

Kram <3

ANNONS
Av minkarusell - Fredag 1 feb 11:29

Nyskriven dikt.


Orden nuddar mina läppar,

men väljer att

hålla tyst.

Ibland är tystnaden starkast.

Den gör mindre ont,

men för en del

är det det värsta att

vara med om.

Jag nuddar orden och låter

meningarna

få höras.

Inget kommer att förstöras,

och gör det så

få det bli så.

Min röst är också viktig.

Likt alla andras.

Snart skriker jag!


Nu ska jag promenera till psyk. Ha en fortsatt trevlig dag alla!

Kram

Av minkarusell - Tisdag 29 jan 13:59

Nyskriven dikt.


Våldet inom mig

tar all energi.

Men ingen ser det.

Jag håller all min smärta inom mig.

För ingen annan ska lida

över mitt

inre våld.

Det onda är som en flammande

eld som aldrig vill

slockna.

Vart ska ljuset få sin plats?

Den böjer sig för

allt det mörka.

Men ska inte ljuset och kärleken vara starkast?

En gnutta hopp finns

och den gömmer jag i mitt hjärta.

Där inget ska förstöra den.

Ler och håller masken men den

håller på att spricka.

Snart faller masken av och vad händer då?

Tårar, ilska eller likgiltlighet?

Jag måste hålla kvar min fasad av att

smärtan inte knäcker mig.

Men i slutet får alla

göra upp med det liv som dom levt.

Våldet eskalerar och

snart går jag sönder.

Vem ska rädda mig då?

Det får tiden avgöra.


Ja så känns det just nu. Jag hoppas att ni har en fortsatt fin dag! :)

Kram på er

Av minkarusell - Torsdag 17 jan 10:44

Bjuder er på en nyskriven dikt.


Magsåret kryper fram.

Den lär mig att ta det mer lugnt.

Men hjärnan är överhettad.

Den spinner på.

Jag vill springa ifrån problemen,

men dom hemsöker mig.

Jag kommer inte undan.

Jag vill älska livet.

Men livet ger mig inte en chans.

Jag lever i skuggan

av kärlek.

Måste lära mig på nytt

att kärlek är en balans gång,

den ger mer än vad den tar.

Det är andra saker

som gör ont.

Svek, avundsjuka och lögner.

Jag ser en glimt av

äkthet.

Den bygger jag vidare på.


Här kommer en till dikt.

Livet är en teater.

Spela den väl.

Låt inte nån annan styra

ditt liv.

För alla kämpar för att få sin plats

i ramljuset.


Hoppas att ni gillade mina dikter. Ha en fin dag alla & ta hand om er! :)

Kram

Av minkarusell - Lördag 5 jan 12:11

Det var ett tag sen jag skrev en dikt, så här kommer en nyskriven dikt (blandat med mina tankar).


Allt omkring mig faller.

Allt som jag byggt upp rivs ner.

Äta eller ätas?

Jaktsäsongen har bara börjat.

Jorden mullrar missnöjt.

Ingen överlever i slutet.

Vi föds, vi dör.

Men snart snabbare än tänkt -

planeten demonstrerar högt!

Och jag som sa att detta skulle ske

redan som liten.

Ingen lyssnade, ingen ville tro det.

Ingen ville se det.

För pratar en inte om det finns det inte,

likt monstret under sängen - den finns inte

för vi pratar inte om det och den syns inte.

Men ändå existerar den.

Svårt för människor att det ska gå ihop.

Vi tittar blint på det

som kan ses

via ögonen.

Vi får helt enkelt ta varandra i handen

och hoppas på ett mirakel ska ske.

Kommande civilationer kommer inte att leva här

på jorden.

Vi har missbrukat och plågat den här planeten

tillräckligt.

Jag faller likt ett sorgset löv mot marken

och ser sanningen.


Ja, det blev inte rikitgt en dikt, utan lite tankar kring klimathotet och om hur vi människor kan fungera. Lite dystert ser det ju ut faktiskt. Men inte så mycket att göra åt det.


Jag hörde på nyheterna att havsnivån ökar med 3milimeter per år OCH att det kommer att eskalerara. Det gjorde mig INTE förvånad, med tanke på att isarna smälter snabbare och snabbare. Vi vill så gärna rädda isbjörnarna, men egentligen räddar vi oss själva om vi kan få isarna att smälta saktare.


Det är så mina tankar snurrar runt i huvuvdet på mig lite nu och då. Jag önskar er en forsatt fin dag! :)

Kram på er

Av minkarusell - 10 december 2018 12:16

Här kommer en nyskriven dikt.


Kokar ihop en lögn.

Den spottar på mig.

Jag tror på den till 100%.

Men vad är sant och vad är en lögn?

Vart kommer lögnen ifrån?

Från mig eller är det en biprodukt av

vad andra sagt till mig?

Eller saker som jag upplever?

Lögnen puttrar och i grytan

döljer sig

mina inre demoner.


Ja den ni. Så är det just nu inne i mitt huvud. Jag har felaktiga tankar som snurrar runt. Som inte hör till sanningen. Men ändå tror jag på dessa lögner som jag "hittat" på till mig sjäv. Nu ska jag till min bästa vän och försöka få orning på mina dunkla tankar.


Jag önskar er en trevlig start på veckan! :)

Kram

Av minkarusell - 17 november 2018 16:50

Jag skrev tidigare idag om att "vi ger upp för lätt", det är en bra tankeställare tycker jag. Men nu kommer åter igen en nyskriven dikt.


"Glöm inte bort vart du kom ifrån".

Dom orden ekar inne i mitt huvud.

Lekarna och maktspelen stod i fokus.

Först barna lek.

Sedan spelen om vem som hade mest makt.

Det är inte unikt, vart jag kommer ifrån.

Men den platsen på jorden

åker jag inte tillbaka till,

inte frivilligt.

Att åka dit igen är en fälla.

Det finns inget gott

där för mig.

Men ändå finns det en sorg över

att livets pussel

inte kan få in mitt ursprung.

Jag är rotlös.


Så känner jag mig. Att jag är rotlös. Jag vet bara inte vart jag hör hemma längre. Visst jag trivs väldigt mycket där jag bor nu, men mitt ursprung existerar inte för mig längre. Men nån gång kommer jag säkert att känna att mina "nya" rötter är där jag är. Men jag får bara acceptera att det är så här nu.


Ha en fortsatt fin dag alla! :)

Kram

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se