Alla inlägg under juni 2018

Av minkarusell - Lördag 30 juni 13:14

Igår städade jag - igen. Nu städar jag lite i taget fem dagar i veckan. Igår blev det att dammsuga och skura golv. Det var läng sen jag tyckte att det var roligt att städa, kan bero på att jag har mer energi nu. Jag vet inte vart jag fått min energi ifrån? Det är som att jag hade nått botten och nu kan det bara blir bättre. Jag har vandrat i mörkret alldeles för länge. Det började för ca 1 ½ år sen när min farmor dog. Hon var som min extra mamma och jag älskade henne oerhört mycket. Hon hade funnits med mig hela livet, det var hon jag åkte till när jag mådde dåligt, det var hon som fick mig att må bättre.

Så när hon gick bort kändes det som om hela jorden gick under. Min sorg över henne var outröttlig och jag drogs ner mer och mer i djupets mörker. Jag ville inte leva , men jag ville inte dö heller.

Men nu klättrar jag sakta men säkert uppåt och låter inget stå i vägen den här gången. Det finns så mycket att leva för. Världen är inte bara mörk och eländig, utan det finns många goda människor och vackra handlingar som människor gör för varandra.


Så jag känner käleken för livet händer runt omkring mig. Det är en sån härlig känsla. Jag vill bara få vara kär i livet så länge som jag lever. Visst det kommer ju alltid nån motgång, men jag ska försöka att se det som ett litet tillfälligt dipp och inte tro att allting går under för det. För jag vet att min farmor hade önskat att jag skulle må bra, men samtidigt glömmer jag aldrig hennes sista ord till mig och min kusin; gråt om ni vill gråta och skratta om ni vill skratta. Det var hennes sista ord då hon låg på sjukhuset. Hon var alltid öppensinnad och dömde ingen. Jag saknar henne mer än vad ord kan beskriva. Men hennes ande finns nog runt omkring mig ändå och lever vidare i mitt hjärta.


Nu ska jag och min sambo och en av mina bästa vänner in till stan och ta en fika. Det var länge sen så det ska bli trevligt.

Ha en fin dag alla och ta hand om varandra! :)

Kram

ANNONS
Av minkarusell - Fredag 29 juni 13:37

Jag har smått börjat att vakna upp ur psykofarmakans dimma. Jag har inte sänkt dosen på nån av mina mediciner men har ändå blivit mer "skärpt". För en del av mina mediciner gör mig lugnare och tankarna slöare. Men för några veckor sen så har jag fått tillbaka ny energi samt min inre glöd. Det är den där glöden som jag har saknat.


Jag hoppas att glöden växer lite till och öppnar upp mitt medvetetande mer. För jag minns hur jag var som person innan mitt insjuknadet. Då var jag en helt annan person än hur jag varit dom senaste 11 åren. Som jag skrivit i mina tidigare inlägg; det är en sorg. Men även sorgearbeten kan leda till att man lever sig leva med sorgen, men jag tänker inte låta mig "nöja" mig med det!

Jag ska komma över sorgen av hur jag blivit som människa och ta tag i mitt sovandes liv. Jag ska bli en mer självsäker och driven person igen.

Jag ska lägga upp strategier för hur det ska gå till. Jag gillar verkligen inte att tycka synd om mig och det ska jag bevisa med att bli mer hel igen. Jag ska börja smått med att ha intressanta samtal med en av mina bästa vänner, nog för att vi redan har det, men det kan bli mer avancerat. Ska även gå ut på korta promenader själv.


Så nu har jag en start plan för hur jag ska gå tillväga för ett nyare liv, som kommer att bli mer spännade och mer livfullt. Hoppas att ni har en toppen dag alla! :)

Kram på er

ANNONS
Av minkarusell - Onsdag 27 juni 19:58

Jag fortsätter skriva om min sorg över den jag blivit. För ca 11 år sen insjuknade jag i psykisk ohälsa, jag blev inlagd på en psykiatrisk avdelning. Jag vägde endast 37 kg. Mina symtom var; ångest, depperission, förvidren kroppsuppfattning och en anorlunda verklighets uppfattning. Jag var inlagd i ca 3 ½ månad. Det var en väldigt tuff period, eftersom jag var så dålig och såg andra männisor må dåligt. Men efter ett tag började medicinerna att hjälpa mig uppåt och alla symtom försavnn i princip. Men jag blev inte mig själv igen.


Jag blev inåtvänd, svårt att lite på folk och rädd för det mesta. Men det blev lite bättre ju mer tiden gick, jag kunde arbeta. Men så våren 2010 slutade jag med mina mediciner på egen hand utan läkarens ordination. Jag blev inlagd i början av sommaren 2010. Var där i ca 3 månader. Efter det har jag inte "kommit" tillbaka till arbetslivet och har svårt med socilat umgänge.


Jag hade väldigt lite ångest, men år 2013 kom den som en käft smäll i ansiktet. Jag spydde minst tre gånger i veckan och det kändes som om jag skulle kvävas. Jag fick utskrivet ångestdämpande. Men efter ett år sluatde jag med den eftersom den var berondeframkallande. Så då blev det en mer "skonsamare" medicin, som innehåller antihistamin. Jag tar den varje morgon med får ändå ångest och ibland panikångest attacker, men jag spyr då mindre kanske en gång i månaden och det kan jag leva med.


Nu äter jag tre olika mediciner regelbundet och tänker verkligen inte sluta med dom. Jag tror att jag får äta dom resten av livet. Men jag kan säkert dra ner på dosen. Ska faktiskt försöka med det med en av mina mediciner med läkarens rekomidationer så klart. Men det är själv valt att ta mediciner. Så då vet ni lite mer om min "resa" från frisk till insjuknaden i psykisk ohälsa.


Mitt liv - Min karusell.


Hoppas att ni har en fortsatt fin dag!

Kram på er

Av minkarusell - Onsdag 27 juni 16:15

Dagen som började så bra, men nu har panik ångesten slagit till. Den håller mig i ett järn grepp! Men jag ska inte låta den vinna över mig.

Om jag skriver ett litet tag här på bloggen brukar ångesten försvinna. Men vad ska jag skriva om då? Jo om hur jag var som person innan jag fick ångest problematik samt andra psykiska diagnoser.


Jag var uttåtriktad, sprallig, spontan och driven. Jag levde livet fullt ut. Jag jobbade mycket, var med i en idéll förening samt umgicks mycket med vänner. Jag var ute på krogen, var på bio, åt på restauranger, var och fikade på cáfe, var på olika resor, älskade många och skrev dikter/novller samt läste böcker.

Nu är jag tillbakadragen, glad, vill ha rutiner och litar på få människor. Av alla mina intressen som jag kunde/orkade göra förut är endast två aktuella och det är att skriva dikter/noveller och läsa böcker. Men ibland kan jag ta mig ut på stan och ta en fika.


Jag har en stor sorg av att inte kunna göra sakerna jag gjorde förut. Den sorgen känns i hjärtat och kan göra mig deppig en del dagar. Jag orkar helt enkelt inte med samma tempo som före jag insjuknade i psykisk ohälsa. Jag vill ha tillbaka mitt liv! Men vet bara inte hur jag ska gå tillväga?

Jag kommer självklart inte bli som förut, för trauman och erfarenheter förändrar en som person. Men jag önskar att jag kunde göra minst hälften av sakerna jag orkade med förut. Nu känns det som att mitt liv stannade på paus knappen då jag var 24 år. Det är snart över 11 år sedan.


Jag har "förlorat" 11 år av mitt liv, men än är det inte försent. Jag går ju i terapi hos en helt fantastisk terapeut en gång i veckan. Han tror på mig. Jag måste få tillbaka mitt jäklar anama! Få tillbaka mitt mod och energi. Våga lita på mig själv och andra människor.

Jag tar en dag i taget och hoppas att jag snart får mitt liv tillbaka. För det är jag verkligen värd.


Ha en fin dag alla och ta hand om er! :)

Kram

Av minkarusell - Onsdag 27 juni 12:49

Igår blev det att rengöra ugnen och det tog säkert 30 minuter och idag har jag lite träningsvärk. Haha att jag fick det utav att städa.

Just nu mår jag bra, jag klev upp tidigare än vad jag brukar. Jag pratade mycket medans min sambo höll på att vakna till. Han var glad att jag var så pigg.


Snart ska jag hälsa på en av mina bästa vänner. Hoppas att ni har en fin dag alla! :)

Kram på er

Av minkarusell - Tisdag 26 juni 14:07

Ja det är så härligt när energin äntligen kommit tillbaka. Igår var jag och handlade en hel del städ grejer, det blev skurmedel, klorin, wc-rent och spray för kakel och nya gummi handskar. Så igår skrubbade jag all kakel i badrummet och var även och vecko handlade samt gick till apoteket för att hämta ut mediciner. Senare på kvällen färgade jag håret till mellanblont och det blev ett jätte bra resultat.


Idag ska jag fortsätta städa, ska skura badkaret och ugnen. Ska jag vara ärlig så är det säkert ett halv år sen jag rengjorde ugnen. Men jag har haft det väldigt jobbigt psykiskt. Det blir inte mycket gjort när man mår som sämst, det blev bara att dammsuga. Badrummet städade jag bara 1 gång i månaden, usch så hemskt. Nu ska jag städa hela lägenheten minst en gång i veckan, men inte ta allt på samma dag, så mycket energi har jag inte.


Så det kommer att bli att städa ungefär varje dag, förutom på helgen, då jag går igenom hela lägenheten. Min sambo sköter disken och hjälper till att dammtorka samt hjälper till med tvätten. Det känns jämt fördelat, eftersom jag gillar att städa lite mer än honom, blir det jätte bra. Matlagningen är det mest jag som gör, men nån gång i veckan lagar min sambo mat.


Nu blev det mycket om städning, men det är en viktig del av vardagen. Jag mår även bättre när jag städar, så det blir ju bra, ångesten blir mindre. Vi brukat gå promender några gånger i veckan vilket också hjälper till med att lindra ångesten.


Det känns som att jag är på rätt spår nu, jag kämpar på och ska inte ge upp! Ska försöka att behålla dessa rutiner. Jag ska städa ungnen nu, hoppas att ni har en underbar dag alla! :)


Kram på er

Av minkarusell - Söndag 24 juni 16:36

Jag mår jätte bra just nu, samtidigt som jag har lite ångest. Konstigt eller? Jag skiljer på hur jag mår i nuet med hur min livssituation ser ut. Min livssituation är faktiskt helt underbar, trots mitt psykiska tillstånd. För känslorna kommer och går hela tiden.  Man ska aldrig göra ett val när man är i en temporär känsla som tex ilska. För konsekvenserna kan bli ödesdigert.


Det finns en del tillfällen då jag borde ha agerat annorlunda, istället för rädsla, så borde jag visat styrka och inte gett efter för ett val som inte ledde till nåt bra. Men vi är ju bara människor. Vi fattar inte alltid bra beslut. Fast jag har lärt mig nåt av just en specifik händelse, för att nu kan jag undvika att det händer igen.


Om ni fick ge tre tips till erat yngre jag, vilka tips skulle det vara då? Mina tre tips till mitt yngre jag är: 1. Drick inte alkohol, vänta tills du blir minst 18 år. 2. Träna lagomt inte mer än 4-5 ggr i veckan, att träna 6-7 ggr veckan kommer göra att du till slut inte orkar mera. 3. Var inte så naiv. Lita på din magkänsla mer och lär känna människor före du berättar om hela ditt liv.


Jag tror att om dom tipsen hade kommit från mitt framtida jag när jag var yngre hade underlättat mycket för mig. Jag började dricka alkohol när jag 15 år och drack nästan varje helg till det jag var ca 24 år. Många dåliga beslut gjordes när jag var onykter, speciellt under tonåren. Ja, det är inte ovanligt, men jag borde ändå ha väntat med min alkohol debutt. Sen så tränade jag alldeles för mycket. Jag hade "vanliga" gymnastiken med min klass, sen hade jag träning och hälsa som tillval på gymnasiet och jag tränade även på fritiden. Så det blev en hel del. Så nu till att jag var för naiv, jag blev lätt utnyttjad, speciellt av pojkvänner. Dessutom litade jag för mycket på folk jag knappt kände vilket gjorde att jag hamnade i jobbiga situationer. Men det löste sig alltid.


Nu tillbaka om mitt psykiska mående. Ångesten har försvunnit och nu är det som extra glädje! Bra livssituation och ett bra mående. Det kan inte bli bättre.


Hoppas att ni har en fin dag alla! :)

Kram på er

Av minkarusell - Lördag 23 juni 10:31

Vad är viktigare än kärleken? Den frågan väcker många svar. Alla människor prioriterar olika, för det handlar om prioritet tycker jag. För mig är kärlek alltid det viktigaste i livet, men med samband av att klara sig ekonmiskt såklart. Men om jag blev tvungen att välja mellan kärlek och pengar är svaret enkelt; kärlek!


Det kanske låter lite flummigt, men jag har varit med om förhållanden med personer som haft det väldigt gott ställt och personer med avsevärt mycket mindre pengar. Min slutsats är att dessa personer tänker olika kring från vad som är viktigaste. Fast det är självklart väldigt indivuellt. Men om jag fick välja en man som är antinngen är rik och okänslosam eller en man som är godhjärtat och sämre ekonomiskt ställt, vinner alltid den senare. Nu är jag ju i ett underbart förhållande så jag behöver inte tänka på just sådanna saker.


Jag bodde en gång tillsammans med en tjej när jag pluggade en två års utbildning om psykisk och fysisk hälsa. Hennes syn på livet var att bara man är rik och har en toppen karriär är man värd nåt. Samt att hennes man skulle vara ännu rikare än hon. Jag har aldrig förstått mig på det? Visst man får ju ett helt annat liv då, materiellt sett och man kan resa hur mycket man vill osv. Jag kanske är för "enkel".

Men jag har själv haft det helt okej ekonomisk när jag växte upp, även jag var ambisös, uttåtriktad och hade mina mål. Men så när jag insjuknade svårt i psykisk ohälsa ändrades dessa planer. Från att ha min framtid utstackad till allting raserades, vändes upp och ner.


Ibland känner jag en sorg över detta, mina planer var bl a; plugga två år om psyksik och fysisk hälsa, sen volontär arbeta i ett annat land ca 1 år, sen studera igen - beteendevetenskap ca 3 år (tror jag att den var på), efter det jobba några år. Senare skulle jag plugga förtagsekonim, för att sedan starta eget. På vägen dit skulle jag ha gift mig och skaffat hus.

Så ibland drömmer jag mig bort om detta. Fast jag är så otroligt tacksam över att jag hittat den "rätta" partnern, kärleken i mitt liv. Han får mig att glömma allt som jag ville uppnå och leva för dagen. Jag älskar honom så otroligt mycket!


Så vad är viktigare än kärleken?!


Hoppas att ni har en bra dag alla! :)

Kram

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se