Senaste inläggen

Av minkarusell - Lördag 19 jan 18:17

Nu har jag uppdaterad min presentation samt bytt bloggtitel till; Förändringarnas år 2019 - följ med mig på min livsväg. Innehållet är densamma. Ibland djupa funderingar till lättsamt vardagligt, till dikter och mina känslor. En salig bladning med andra ord.


Jag hoppas att ni har en fin kväll alla & njut av det ni gör eller bara av att ta det lugnt. :)

Kram 

ANNONS
Av minkarusell - Lördag 19 jan 10:45

Jag har fått endast fyra timmars sömn med värk i kroppen som biverkan. Jag är så rädd att panikångesten kommer att hälsa på mig några gånger idag. Men jag får ta timme för timme. Sen en dag i taget som vanligt.


Jag drömde märkligt inatt. Jag hade två drömmar, en där jag skulle gifta mig med min sambo. Men någon försökte stjäla min vackra och stora diamant ring. Nästa dröm hade jag praktik på en ridskola (jag är rädd för hästar) och lärde känna många trevliga människor där. Jag gick dit med bara en tröja och en kofta trots att det var jätte kallt. Men när jag var på ridskolan var det tropisk värme ute. Jag blev bjuden på fest hos en av dom som arbetade där. Hon hade en bar vid stranden. Sen skulle jag hem igen. Jag frös. Och alla tittade konstigt på mig då jag tog en genväg i en skola. Sen vaknande jag.


Undra hur jag ska tolka dessa drömmar? Kanske att det var tänkt att jag och min sambo skulle gifta oss men att det inte blev nåt av det (ringen höll ju på att bli stulen)? Vilket faktiskt stämmer. Sen så har jag ingen anning om vad den andra drömmen symbolyserar.


Idag ska jag gå förbi min bästa vän och sen blir det att vara i tvättstugan. Jag önskar er alla en trevlig dag! :)

Kram på er

ANNONS
Av minkarusell - Lördag 19 jan 03:58

Jag försöker att finna tröst i mörkret. En närstående till mig mår fruktansvärt dåligt. Han väntar nästan på döden. Eller det låter så på honom. Jag gråter i floder...hjälp mig någon att hitta styrkan.


Det är vid sådana här tillfällen jag önskar att jag trodde på Gud. Men jag ber ändå, konstigt nog? Jag ber för min nära att han finner ro snart, på ett eller annat sätt. Såklart hoppas jag att han kommer att överleva hans krämpor. Men inom mig viskar en röst; hans tid är snart kommen. Jag drunknar i smärtan.


Han har levt ett tufft liv och han har gjort allt för att leva i godhet senaste 10-15 åren. Jag ber för honom och hoppas att mina böner blir hörda.


Nu ska jag försöka att sova fastän det är svårt. Kram på er!

Av minkarusell - Fredag 18 jan 15:29

Vackra människor är i mina ögon dom som är sig själva, som även kan vara; sköra, missförståda och/eller udda. Jag fattar ofta tycke för "annorlunda" människor. Dom följer inte alltid normen, men det kan en del göra, visa är rika och andra sämre ekonomiskt ställt. Jag söker efter vänner som är den dom utger sig för att vara.


Så min poäng är att jag ser inte efter "kroppslig skönhet" när jag pratar om vackra människor. Jag ser hur dom är som personer. Deras personlighet gör mig intresserad, på vänskapliga planet, jag är ju redan i en relation.


Jag tänkte bara berätta om en klockren skarp replik som en av mina vänner sa när hon var i tonåren. Hon hade en kompis som var överviktig och det tyckte inte hennes andra kompisar om men då sa hon; Jag ställer inte mina vänner på en våg! Det tyckte jag var mycket bra sagt, det är ju faktiskt inte vikten som avgör hurvida en kommer överens eller har ett intellektuellt utbyta av.


Så vackra människor får jag aldrig nog av, trots det har jag endast ett fåtal vänner. Men hellre en fågel i handen än tio i skogen, eller hur?! :)


Nu ska jag dricka en kopp kaffe. Ha en fortsatt fin dag alla!

Kram på er

Av minkarusell - Fredag 18 jan 10:54

Det är som mossa i min hjärna nu. Jag kan knappt tänka klart. Som jag skrev igår, det är sämre med mitt psykiska mående än vad jag trodde. Jag tror att det är värre nu än vad det var när jag kom ut från psyket första gången. Då jag faktiskt kunde jobba nästan en hel tid på ett äldreboende efter bara 2-3 månader.


Men nu - nej aldrig. Jag minns när det blev mycket värre för mig...jag bodde ihop med en kille i ca ett år (detta var för ca 10 år sen) och han sa till mig att du är ju så frisk att inte behöver du äta medicin. Så jag slutade att ta mina mediciner (jag hade ingen fast kontakt med psykiatrin vid det tillfället). Jag började att må sämre efter nån vecka och det forsatte till att jag till slut la in mig själv på psyk. Han gjorde slut och det resulterade att jag var ca 3-4 månader på psyket.


Jag fick självklart direkt ny medicinering. Men det tog några 1½ månad innan dom gav effekt. Och när jag var där så fick jag reda på av en annan patient att det fanns nåt som hette boendestöd och tänkte att det kanske var nåt för mig. Jag fick göra en utredning och jag fick egen lägenhet kopplat till ett boendestöd. Vilket var jätte bra.


Jag hade boendestöd i några år som jag sen gick över till det mobila stödteamet. För att mitt psykiska mående var mycket bättre. Jag flyttade ihop med en ny kille och mådde jätte bra. Men efter vi bott ihop i ca två år började jag att må mycket sämre, så i ca ett år har det varit jobbigt men en rejäl försämring senaste halvåret. Så därför behöver jag eget boende med hjälp och stöd från kommunen. Jag känner mig som en enorm belastning för min sambo och mina närstående. Min bästa vän stöttar mig när det gäller att få boendestöd, men min sambo känner mer som att det är ett misslyckande.


Men nu blir det såhär. Det blir det bästa för alla inblandade. Så nu på måndag påbörjas utredningen. Och på tisdagen har jag tid hos terapeuten, vilket är passande.


Så nu vet ni mera om mig och mitt liv som det varit. Ha en fin dag alla! :)

Kram på er

Av minkarusell - Torsdag 17 jan 19:17

Jag vet en ska inte jämnföra sig med andra, men, idag ska gjorde jag det och det var inte en rolig upptäckt. Jag ska förklara bättre av hur jag jämnförde mig med en bekant till mig.


Jag var på väg från min bästa vän och stötte på en gammal bekant till mig, hon har likt mig psykisk ohälsa av en svårare grad. Och nu kommer det till det jobbiga; jag upplevde henne som piggare och stabilare än mig! Vi följdes åt en bit på gångvägen och hon tittade på mig lite konstigt och sa sen att jag får ha det så bra. Jag kanske "inbillade" mig att jag var i sämre skick än henne, men nej det var jag faktiskt. Jag kunde knappt ha ett normalt samtal med henne, jag sluddrade med orden och viste inte vad jag skulle säga. Det var rikitgt otäckt.


När jag kom hem kände jag tårarna komma och gick och la mig och vila efter en liten stund. Ångesten växte. Jag känner hur allting bara rasar framför mig. Marken känns ostadig och jag orkar inte sitta uppe utan ligger mest och vilar i sängen. Det gör jag ju nästan varje dag.


På måndag har jag möte med en kvinna från kommunen och hon ska göra en utredning angående vilket stöd som jag behöver från kommunen när jag ska skaffa en egen lägenhet. Jag är så rädd för att det ska bli ett gruppboende? Men hoppas på ett boendestöd där jag har egen lägenhet med ett ordentligt kök osv. Men innerst inne känns det som om jag behöver väldigt mycket stöd. Jag klarar knappt av att gå ut själv, rädd för en massa saker, rädd för att vara själv i lägnenheten i längre perioder.


Tänk att det gått så långt i mitt psykiska mående. Jag tror mig veta orsakerna. Men vill inte gå in på det.


Jag är ju ganska intellektuell men det betyder INTE att jag inte behöver stöd från kommunen. Jag behöver nog mer stöd än vad jag egentligen vill erkänna. Sorgligt men sant.


Men jag tar en dag i taget. I kväll blir det att se film och unna mig popcorn, jag hoppas att ni har en fin kväll alla och ta hand om er!

Kram

Av minkarusell - Torsdag 17 jan 10:44

Bjuder er på en nyskriven dikt.


Magsåret kryper fram.

Den lär mig att ta det mer lugnt.

Men hjärnan är överhettad.

Den spinner på.

Jag vill springa ifrån problemen,

men dom hemsöker mig.

Jag kommer inte undan.

Jag vill älska livet.

Men livet ger mig inte en chans.

Jag lever i skuggan

av kärlek.

Måste lära mig på nytt

att kärlek är en balans gång,

den ger mer än vad den tar.

Det är andra saker

som gör ont.

Svek, avundsjuka och lögner.

Jag ser en glimt av

äkthet.

Den bygger jag vidare på.


Här kommer en till dikt.

Livet är en teater.

Spela den väl.

Låt inte nån annan styra

ditt liv.

För alla kämpar för att få sin plats

i ramljuset.


Hoppas att ni gillade mina dikter. Ha en fin dag alla & ta hand om er! :)

Kram

Av minkarusell - Onsdag 16 jan 10:55

Så nu är det en ny dag. Jag välkommnar den och hoppas att jag får det lugnt utan panikångest. Idag ska det bli en bra dag. Det är mina förhoppningar.


Igår funderade vad som gör att jag har det så här och kom fram till att jag drar upp jobbiga saker som hänt mig hos terapeuten varje fredag så inte konstigt att jag mår dåligt. Mina sår får ju aldrig läka helt. Men det är ju ett måste ändå. För om jag avslutar terapin nu, kommer det att gamla minnen att spöka för mig lite senare i livet och då måste jag börja om med terapin. Inget som jag vill.


Jag vill tömma allt mitt bagage nu för att sedan bygga upp mig på nytt. Jag kommer efter allt som hänt mig bli starkare än någonsin. Inget kommer att välta ner mig igen. Men stresskänsligheten får jag nog leva med. Men panikångesten/ångesten kommer att försvinna så fort jag lärt mig acceptera mina trauma. Så fort allting avdramatiseras.


Idag känner jag mig mer peppad, det kanske märks på hur jag skriver? Jag ska stålsätta mig och inte ge upp den här fina dagen mot panikångesten. Nu kom jag på en liten ordlek om ordet ångesten, den är så här; ånge + sten. Den är som en ånga (det som varit, som inte går att ta på) som tynger ner en likt en sten. Ja så är den för mig. Och tillsätter en panik - ja då blir ångan och stenen värre. En faller djupare ner. Min hjärna funkar lite annorlunda, men jag tycker att det är en bra beskrivning.


Jag har fem traumatiska minnen/upplevelser och dom vill jag inte gå in på här, men jag har "döpt" dom i fem olika ord, mest för att jag ska komma ihåg att berätta dom till terapeuten nån gång. Dessa är orden; het potatis, stenar, knän, skrik och källare. Alla olika minnen.


Usch, så hemskt det låter, men det är så det är för mig. Alla dessa minnen måste jag få berätta om till min terapuet för att avdramatisera händelserna. För nån gång ska dom vistas i ljuset och inte gömd i en låda. Men det blir allt eftersom, inte allt på en gång.


Det känns redan bättre att skriva om detta. Nu ska jag dricka en kopp kaffe med min sambo. Jag önskar er alla en rikitgt fin dag! :)

Kram på er

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se